Ja, igår ägde den rum, den fruktade men ack så underbara och roliga examenskonserten. Som ni vet så var jag sjukt nervös, men minuten innan jag skulle upp kände jag "fyfan vad det här ska bli kul" men att säga att nervositeten försvann vore allt annat än sant, men den gick över från att vara plågsam till mer... hjälpsam. Dessvärre så hände någonting mellan samspelet mellan mig och Jesper, men förhoppningsvis var det bara ytterst få som tänkte på det, jag lägger ingen energi på det för jag är nöjd! Det mest fantastiska är att vi alla var så grymt bra i första avdelningen. Vi var verkligen grymma, om man nu får säga så om sig själv? - but right now, I don't give a damn.

Andra avdelningen var aningen flummig, och kanske inte det bästa vi gjort, men jag måste ändå säga att jag är nöjd för det var verkligen "vi" på något vis, vi är fan inte perfekta men vi är bra och vi var jävligt bra! Sen var det studentsången och jag klarade att sjunga hela första gången utan att gråta, jag är stolt över mig själv. Sen fick vi blommor och Ingeborg pratade och det gjorde så ont i mig, jag kände desperationen och maktlösheten - tiden bara rinner iväg. Jag kände så enorm tomhet och lycka och stolthet och sorg. Så tårarna kunde jag ju inte hålla tillbaka då, kanske mest för att Ingeborg är så sjukt underbar och bäst och alla andra lärare vi haft också! Det finns liksom inte ord för hur mycket jag tycker om alla.

Efter konserten och efter att alla tårar torkats och tomheten försvunnit en aning, så infann sig den verkliga stoltheten och lyckan - för då väntade en underbar kväll. Vi begav oss till Fenix (gamla Spitfire för er som inte har superkoll) och det var inte bara underbart god mat utan även en underbar kväll. Många från klassen åkte hem tidigt, vilket jag förstår, det har varit en tuff vecka och att fixa skjuts hem till Ställdalen och Kopparberg är inte det lättaste. Så runt tolv var vi majoriteten lärare faktiskt, men tillslut när Fenix stängde var det jag, Therese, Luis, Måns, Jesper och Chrille kvar.

Jag har så otroligt härliga kort därifrån, Ingeborg tog min kamera och fotade som en tok, mest kanske på golvet och bordet, men det är kul det med. Haha.

Jag har sagt det förr, men det tål att sägas igen; Kvällen var sjukt underbar och jag kommer sakna alla så enormt mycket. Always in my heart, så att säga.

Ni som inte var på konserten igår; ni missade något grymt! Wiho.

Nu ska jag sova, fast än det är allt jag typ gjort idag på min lediga dag, men Kärlek till er och Godnatt.