Det är sant som dem säger - "man lär sig något nytt varje dag". Det behöver inte vara glosor i engelska eller hur man räknar ut komplementshändelser eller använder sig av låddiagram i matten. Idag lärde jag mig att människor förändras i ens ögon bara på ett ögnblick. Det både på ont och gott.

En person kan från allra första synen vara... en bitch, rent ut sagt. Men man ska inte döma människor, så därför ger man den där personen en andra chans där det visar sig att den personen faktiskt är omtänksam, trevlig och lätt att umgås med. Man har kul tillsammans, man ses  och varje gång går man hem glad och tacksam för umgänget.
Sen kan man bara vara, bara sitta och egentligen är allting som vanligt och så inser man att den här personen har något utöver det extra. En helt annan personlighet mot vad man innan skådat uppenbarar sig. Och jag älskar den där känslan man upplever då.
Den där känslan av att man är så glad att få sitta och prata med en person som är så otroligt trevlig och ja, rar. Man är bara så tacksam för alla människor som fögyller ens liv. Känslan är egentligen svår att beskriva för det finns liksom inget direkt passande ord. Men jag rekomenderar att få den upplevd.

Sen kommer det alltid finnas människor som förändras åt det andra hållet, kanske är du en av dem? - Säkert. Alla förändras med tiden och det är något man måste acceptera även då det är en sån otrolig besvikelse att inse att det man hade gemensamt med sin bästa vän för sex månader sen är nu det som bildar den stora avgrunden emellan er. And it hurts!
Och jag tror att det är lätt att se det som att alla andra förändras, alla "har blivit så annorlunda". Man har svårt att se vad som händer med en själv. Jag tänkte så förrut, tills jag började se tillbaka på hur jag var i till exempel mellanstadiet och i början av högstadiet. Är jag fortfarande densamma? Nejnejnej.
I sjuan hatade jag klassen för att alla pratade och jag fick aldrig lugn och ro och i åttan var skolk det värsta jag visste och jag bara fattade inte hur man kunde göra det! Nu är det jag som förändrats, till det sämre skulle man kunna säga. Nu är det jag som pratar på lektionerna, som inte kan vara tyst för jag har något nytt att säga hela tiden. Eller ja, jag måste bara säga om det jag sa för två timmar sen för det är så tyst och så tråkigt och det skriker pinsam tystnad i hela klassrummet! Idag är inte jag den som följer mitt schema till punkt och pricka, jag skolkar inte gärna men försöker inte heller speciellt mycket för att låta bli om idrotten inte faller mig i smaken denna dag.
I've become the person I used to hate!

Jo, alla förändras vi och det är väl också något vi drar nytta av i livet. Och i ärlighetens namn - hur kul är det att vara exakt samma person i 20-års ålder som när man var 15?  Nej, tacka vet jag livets alla berg -och dalbanor och ringlande små vägar, utan dem vore vi likadana som vi var i sjätte klass. Vilken mardröm!

Jag vet inte varför jag är som jag är just nu, så mycket känslor på en och samma gång och det sviktar som jag vet inte vad. Jag vet inte varför jag är så lättantändlig just nu, som jag varit den senaste månaden. Jag vet att jag är missnöjd med så mycket och jag vet inte hur jag ska beskriva nåntin bättre än just den där sångtexten.

Jag älskar att vara hobby-psykolog. Jag känner att jag räcker till då, att jag gör något för någon annan, jag kanske har ett riktigt bra svar -jag brukar i alla fall tycka det, i vissa fall. För jag brukar ta den enklaste vägen, jag brukar säga till mina vänner att gör så, för förr eller senare får han/hon reda på sanningen i alla fall, eller följ ditt hjärta och vet du inte vad det vill så gör det som du vet är det enda rätta. Och jag brukar verkligen pusha på att göra ''det rätta''. Och jag tänker "men kom igen nu, du klarar det, för det är bara tankarna som stoppar dig, gör det bara, kom igen, det är lätt när du väl sätter igång, när allt väl är uppe på tapeten".
Och så hamnade jag där själv, nemen hoppsan. Hur var det nu då? ja just ja, så var det. Men så måååste jag väl inte göra egentligen? Jag kan väl bara... skita i det? Eller?
Jag märker hur svårt det är, och jag tänker "tankarna var det ja, de stoppar hela grejen, de är i vägen, de förstör och rubbar hela mitt tänkande. Men det är okej, de sitter bra där, stanna kvar för allt i världen så slipper jag ta tag i saker och ting."

Och jag blir så arg, så himla förbannad på mig själv, och så blir allt annat lidande. Jag blir förbannad på min feghet, när jag sitter och säger till andra att gör det som är rätt och sen undviker jag att säga vad jag tycker och göra det jag helst av allt vill göra, jag gör det enkelt för mig. Jag tänker "Men herregud, är det så himla farligt då? Jag överlever ju, det är bara ett litet tag kvar, det blir bra. Det är lugnt, det är inte så jobbigt - egentligen". Och jag har så fel! För det är just Det som får mig på så dåligt humör. Det är just Det som stoppar mitt vanliga jag, det är Det som rubbar hela min värld, som gör att jag inte kan koncentrera mig, att jag vaknar mitt i natten och inte kan somna om för att jag funderar så. Och det är just Det som jag hatar med mitt liv just nu, och som jag bara vill få ett slut på.
Men jag gör ingenting, jag tar den enklaste vägen och låter bli...
Och om jag nu ska göra något åt saken så ska det ''banne mig ske i onyktert tillstånd'', men ändå dagen efter när jag tänker efter på vad som sags inser jag att vi tamigtusan inte kommit fram till någon, inte kommit någon vart alls! Det enda som ändrats är ett minne från en onykter kväll med ännu ett seriöst gnabb och ledsna ord om ditten och datten. Och med det kommer man var? Nowhere!

Jag är en feg jävel.  Jag är inte mycket bättre än mina ''hobby-patienter''. Jag är till och med värre, som inte alls lever som jag lär. Och jag vet att jag måste ta tag i saker och ting innan det går för långt och innan jag inte orkar mer. And I will come to my senses. Jag måste, vare sig jag vågar eller inte, för jag vet att jag vill. Det är det enda rätta, oavsett vad hjärtat säger.

Det är verkligen höst nu! Även fast jag någonstans inom mig inte vill tycka om hösten bara för att då vet jag att snart kommer blaskiga vintern, så kan jag inte låta bli.
Jag spenderade min eftermiddag i Örebro omkring knallandes och gjorde ingenting och det kändes så skönt.
Alla löven är så himla fina nu och när de faller från träden går allt som i slowmotion. Och jag älskar att dagarna börjar bli sådär härligt dova och man längtar efter att värma sig på något mysigt café en vanlig vardagskväll. Det är nu det ges tid åt tv-tittande med familjen och filmkvällar mitt i veckan med de man tycker om. Om hösten tar man sig verkligen tid att sätta sig med en filt i soffan med en alldeles underbar bok!

Det är nu jag tar vara på tiden. Idag satt jag på tåget i väntan på att det skulle lämna stationen och jag bara satt och studerade alla människor.
Så många olika varianter av människor.
Tjejen som tappar väskan så allt ramlar ut på backen och tjejen som stannar och hjälper till. Kvinnan som springer till sitt tåg med en kaffe i handen och mannen som ser ut som en typisk bankman som lyfter lite på rockärmen för att ta en titt på klockan. Där finns mormor med ett halvt springande skrattande barnbarn och allt ser så fantastiskt ut. Så levande. Och vem bryr sig egentligen om att tåget lämnar stationen 16 sekunder försent, jag gör det. för det gjorde allt så verkligt? Nu börjar man leva, man tar sig tid. Trots allt som är i skolan eller jobbet vad som än är. Man har fortfarande orken att hålla löfterna att inte skjuta upp saker, lika bra att få det gjort. Då får folk tid, folk tar sig tid att leva. Jag tar mig tid att leva. Och jag älskade dagens ensamhet. Jag gick och levde i mitt egna jag. Det fanns bara jag och världen. Jag mot världen och jag visste att jag skulle ta den med storm!

Det är något med hösten som verkligen... inte går att beskriva med ord. Men jag älskar det.

Man går igenom mycket under en livstid. Men mycket av det man går igenom är glömt efter en månad eller två, och det misstaget som man gjorde som man faktiskt lärde sig någonting utav är bortglömt, men lärdomen har man förhoppningsvis kvar.
Och i allt det där man går igenom så finns lycka och så himla mycket sorg. I alla fall känns det himla mycket nu.

Det känns som jag börjat gå tillbaka till den där jobbiga tiden, med klumpen i magen och min egna lilla bubbla. Bara det att jag är a hell of a lot better to hide it this time. Och om någon frågar vad problemet är så har jag inget svar, det är alldeles för invecklat och jag vet egentligen inte hela anledningen själv. Allt har bara sänkts så rejält på senare tid. Och jag vill inte att det ska vara så, jag vill vara sådär bra självsäker. Sådär lagom självsäker så man tror på sig själv lagom mycket - som jag var för sisådär tre månader sen. När någon frågar så blir jag så himla ledsen på mig själv att jag inte har något svar. För någon bryr sig faktiskt, många bryr sig faktiskt. Men vad ska man svara liksom? Det blir det hederliga svaret "inget!" - and I hate it!

Visst finns det folk som förstår, vissa förstår mer än andra. Vissa låter en ringa och skrika i telefonen och få ur sig all ilska, besvikelse och ensamhet. Vissa får en att skratta och får en att nå toppen igen för en dag eller två. Vissa får en att insé att livet går vidare, att saker och ting löser sig. Och vissa får en att insé att Jag inte kan styra över andra människor, om andra behandlar Mig eller Dig illa är det inte mitt fel, det är inte Mig eller Dig det är fel på. Vissa är bra och kallas för Sofia.

Jag hatar den där jävla bubblan! Vad gör den i mitt liv? Och det går inte att slå hål på den inifrån. Det går bara utifrån och jag vet att det kommer dröja innan det händer. För jag är för feg, för egentligen går det hela runt, runt, runt. En enda ond cirkel. För vem vågar stå på sig när man lever i en bubbla som ingen kommer innanför. Och vem vågar stå på sig i en bubbla fylld med rädsla för att inte räcka till och att bli ensam kvar, lämnad utan någon som finns där bredvid?
Det pågår alltid en kamp mellan migsjälv och mitt jag, men vissa är svårare än andra att hantera. Men man får väl se det från den ljusa sidan. Man lär sig något av det, och det här kommer jag bannemig aldrig att glömma...

Man kommer till olika insikter, hela tiden. Ibland kommer man till insikter som man kanske blundat för ett tag. Man vill så himla mycket men inget vill som Jag, och då vill man inte se sanningen. Idag kom jag till en sådan insikt.
Eller jag vet inte om det är en insikt eller bara något jag uppfattar fel, konstigt, vridet eller vad som helst.
Insikter är inge bra, eller jo, men vissa är inte alltid roliga. Dagens insikt var inte alls bra faktiskt.

Ska inte alla bara få vara lyckliga? Så pass lyckliga som är lagom, så där neutralt lyckliga så man får klaga på vädret och får klaga över att man inte har råd att gå på bio med kompisarna. För men man Har ju trots allt kompisar och man Har ju trots allt kläder för väder och man har ju trots allt.... så himla mycket!
Och man kan väl få vara lycklig med sig själv, utan massa röster som säger åt en hur man ska vara och inte vara för att räcka till. För man vill inte släppa taget om det bästa som man vet, man vill inte bara låta det gå för att man inte räcker till. Man vill Bli den där människan som duger, som är precis sådär bra som det allra bästa.
Jag har sagt det förrut men jag säger det igen. Ärlighet är liksom livet, men det var inte Jag som sa det först, om jag inte missminner mig. Det var inte Jag som vart besviken den gången. Det var inte Jag som sa att ärlighet var nödvändigt. Om jag inte missminner mig, var det Den bästa.

Invecklat, men ack så känslosamt.