Det är sant som dem säger - "man lär sig något nytt varje dag". Det behöver inte vara glosor i engelska eller hur man räknar ut komplementshändelser eller använder sig av låddiagram i matten. Idag lärde jag mig att människor förändras i ens ögon bara på ett ögnblick. Det både på ont och gott.

En person kan från allra första synen vara... en bitch, rent ut sagt. Men man ska inte döma människor, så därför ger man den där personen en andra chans där det visar sig att den personen faktiskt är omtänksam, trevlig och lätt att umgås med. Man har kul tillsammans, man ses  och varje gång går man hem glad och tacksam för umgänget.
Sen kan man bara vara, bara sitta och egentligen är allting som vanligt och så inser man att den här personen har något utöver det extra. En helt annan personlighet mot vad man innan skådat uppenbarar sig. Och jag älskar den där känslan man upplever då.
Den där känslan av att man är så glad att få sitta och prata med en person som är så otroligt trevlig och ja, rar. Man är bara så tacksam för alla människor som fögyller ens liv. Känslan är egentligen svår att beskriva för det finns liksom inget direkt passande ord. Men jag rekomenderar att få den upplevd.

Sen kommer det alltid finnas människor som förändras åt det andra hållet, kanske är du en av dem? - Säkert. Alla förändras med tiden och det är något man måste acceptera även då det är en sån otrolig besvikelse att inse att det man hade gemensamt med sin bästa vän för sex månader sen är nu det som bildar den stora avgrunden emellan er. And it hurts!
Och jag tror att det är lätt att se det som att alla andra förändras, alla "har blivit så annorlunda". Man har svårt att se vad som händer med en själv. Jag tänkte så förrut, tills jag började se tillbaka på hur jag var i till exempel mellanstadiet och i början av högstadiet. Är jag fortfarande densamma? Nejnejnej.
I sjuan hatade jag klassen för att alla pratade och jag fick aldrig lugn och ro och i åttan var skolk det värsta jag visste och jag bara fattade inte hur man kunde göra det! Nu är det jag som förändrats, till det sämre skulle man kunna säga. Nu är det jag som pratar på lektionerna, som inte kan vara tyst för jag har något nytt att säga hela tiden. Eller ja, jag måste bara säga om det jag sa för två timmar sen för det är så tyst och så tråkigt och det skriker pinsam tystnad i hela klassrummet! Idag är inte jag den som följer mitt schema till punkt och pricka, jag skolkar inte gärna men försöker inte heller speciellt mycket för att låta bli om idrotten inte faller mig i smaken denna dag.
I've become the person I used to hate!

Jo, alla förändras vi och det är väl också något vi drar nytta av i livet. Och i ärlighetens namn - hur kul är det att vara exakt samma person i 20-års ålder som när man var 15?  Nej, tacka vet jag livets alla berg -och dalbanor och ringlande små vägar, utan dem vore vi likadana som vi var i sjätte klass. Vilken mardröm!