Det är verkligen höst nu! Även fast jag någonstans inom mig inte vill tycka om hösten bara för att då vet jag att snart kommer blaskiga vintern, så kan jag inte låta bli.
Jag spenderade min eftermiddag i Örebro omkring knallandes och gjorde ingenting och det kändes så skönt.
Alla löven är så himla fina nu och när de faller från träden går allt som i slowmotion. Och jag älskar att dagarna börjar bli sådär härligt dova och man längtar efter att värma sig på något mysigt café en vanlig vardagskväll. Det är nu det ges tid åt tv-tittande med familjen och filmkvällar mitt i veckan med de man tycker om. Om hösten tar man sig verkligen tid att sätta sig med en filt i soffan med en alldeles underbar bok!

Det är nu jag tar vara på tiden. Idag satt jag på tåget i väntan på att det skulle lämna stationen och jag bara satt och studerade alla människor.
Så många olika varianter av människor.
Tjejen som tappar väskan så allt ramlar ut på backen och tjejen som stannar och hjälper till. Kvinnan som springer till sitt tåg med en kaffe i handen och mannen som ser ut som en typisk bankman som lyfter lite på rockärmen för att ta en titt på klockan. Där finns mormor med ett halvt springande skrattande barnbarn och allt ser så fantastiskt ut. Så levande. Och vem bryr sig egentligen om att tåget lämnar stationen 16 sekunder försent, jag gör det. för det gjorde allt så verkligt? Nu börjar man leva, man tar sig tid. Trots allt som är i skolan eller jobbet vad som än är. Man har fortfarande orken att hålla löfterna att inte skjuta upp saker, lika bra att få det gjort. Då får folk tid, folk tar sig tid att leva. Jag tar mig tid att leva. Och jag älskade dagens ensamhet. Jag gick och levde i mitt egna jag. Det fanns bara jag och världen. Jag mot världen och jag visste att jag skulle ta den med storm!

Det är något med hösten som verkligen... inte går att beskriva med ord. Men jag älskar det.