Jag vet inte varför jag är som jag är just nu, så mycket känslor på en och samma gång och det sviktar som jag vet inte vad. Jag vet inte varför jag är så lättantändlig just nu, som jag varit den senaste månaden. Jag vet att jag är missnöjd med så mycket och jag vet inte hur jag ska beskriva nåntin bättre än just den där sångtexten.

Jag älskar att vara hobby-psykolog. Jag känner att jag räcker till då, att jag gör något för någon annan, jag kanske har ett riktigt bra svar -jag brukar i alla fall tycka det, i vissa fall. För jag brukar ta den enklaste vägen, jag brukar säga till mina vänner att gör så, för förr eller senare får han/hon reda på sanningen i alla fall, eller följ ditt hjärta och vet du inte vad det vill så gör det som du vet är det enda rätta. Och jag brukar verkligen pusha på att göra ''det rätta''. Och jag tänker "men kom igen nu, du klarar det, för det är bara tankarna som stoppar dig, gör det bara, kom igen, det är lätt när du väl sätter igång, när allt väl är uppe på tapeten".
Och så hamnade jag där själv, nemen hoppsan. Hur var det nu då? ja just ja, så var det. Men så måååste jag väl inte göra egentligen? Jag kan väl bara... skita i det? Eller?
Jag märker hur svårt det är, och jag tänker "tankarna var det ja, de stoppar hela grejen, de är i vägen, de förstör och rubbar hela mitt tänkande. Men det är okej, de sitter bra där, stanna kvar för allt i världen så slipper jag ta tag i saker och ting."

Och jag blir så arg, så himla förbannad på mig själv, och så blir allt annat lidande. Jag blir förbannad på min feghet, när jag sitter och säger till andra att gör det som är rätt och sen undviker jag att säga vad jag tycker och göra det jag helst av allt vill göra, jag gör det enkelt för mig. Jag tänker "Men herregud, är det så himla farligt då? Jag överlever ju, det är bara ett litet tag kvar, det blir bra. Det är lugnt, det är inte så jobbigt - egentligen". Och jag har så fel! För det är just Det som får mig på så dåligt humör. Det är just Det som stoppar mitt vanliga jag, det är Det som rubbar hela min värld, som gör att jag inte kan koncentrera mig, att jag vaknar mitt i natten och inte kan somna om för att jag funderar så. Och det är just Det som jag hatar med mitt liv just nu, och som jag bara vill få ett slut på.
Men jag gör ingenting, jag tar den enklaste vägen och låter bli...
Och om jag nu ska göra något åt saken så ska det ''banne mig ske i onyktert tillstånd'', men ändå dagen efter när jag tänker efter på vad som sags inser jag att vi tamigtusan inte kommit fram till någon, inte kommit någon vart alls! Det enda som ändrats är ett minne från en onykter kväll med ännu ett seriöst gnabb och ledsna ord om ditten och datten. Och med det kommer man var? Nowhere!

Jag är en feg jävel.  Jag är inte mycket bättre än mina ''hobby-patienter''. Jag är till och med värre, som inte alls lever som jag lär. Och jag vet att jag måste ta tag i saker och ting innan det går för långt och innan jag inte orkar mer. And I will come to my senses. Jag måste, vare sig jag vågar eller inte, för jag vet att jag vill. Det är det enda rätta, oavsett vad hjärtat säger.