Man går igenom mycket under en livstid. Men mycket av det man går igenom är glömt efter en månad eller två, och det misstaget som man gjorde som man faktiskt lärde sig någonting utav är bortglömt, men lärdomen har man förhoppningsvis kvar.
Och i allt det där man går igenom så finns lycka och så himla mycket sorg. I alla fall känns det himla mycket nu.

Det känns som jag börjat gå tillbaka till den där jobbiga tiden, med klumpen i magen och min egna lilla bubbla. Bara det att jag är a hell of a lot better to hide it this time. Och om någon frågar vad problemet är så har jag inget svar, det är alldeles för invecklat och jag vet egentligen inte hela anledningen själv. Allt har bara sänkts så rejält på senare tid. Och jag vill inte att det ska vara så, jag vill vara sådär bra självsäker. Sådär lagom självsäker så man tror på sig själv lagom mycket - som jag var för sisådär tre månader sen. När någon frågar så blir jag så himla ledsen på mig själv att jag inte har något svar. För någon bryr sig faktiskt, många bryr sig faktiskt. Men vad ska man svara liksom? Det blir det hederliga svaret "inget!" - and I hate it!

Visst finns det folk som förstår, vissa förstår mer än andra. Vissa låter en ringa och skrika i telefonen och få ur sig all ilska, besvikelse och ensamhet. Vissa får en att skratta och får en att nå toppen igen för en dag eller två. Vissa får en att insé att livet går vidare, att saker och ting löser sig. Och vissa får en att insé att Jag inte kan styra över andra människor, om andra behandlar Mig eller Dig illa är det inte mitt fel, det är inte Mig eller Dig det är fel på. Vissa är bra och kallas för Sofia.

Jag hatar den där jävla bubblan! Vad gör den i mitt liv? Och det går inte att slå hål på den inifrån. Det går bara utifrån och jag vet att det kommer dröja innan det händer. För jag är för feg, för egentligen går det hela runt, runt, runt. En enda ond cirkel. För vem vågar stå på sig när man lever i en bubbla som ingen kommer innanför. Och vem vågar stå på sig i en bubbla fylld med rädsla för att inte räcka till och att bli ensam kvar, lämnad utan någon som finns där bredvid?
Det pågår alltid en kamp mellan migsjälv och mitt jag, men vissa är svårare än andra att hantera. Men man får väl se det från den ljusa sidan. Man lär sig något av det, och det här kommer jag bannemig aldrig att glömma...