För sex år sedan förlorade världen en ung man under de mest orättvisa omständigheter. En familj förlorade en son, en bror och vänner en vän, och jag en gammal sådan, men fina minnen kvarstår.
Det har inte gått en dag sedan dess jag tänkt på ödet och rättvisan, inte en enda dag.

Jag tror inte att det finns någonting som kan kännas mer ensamt än sorg, och det kan vara svårt att finna livslusten igen, och för vissa finns den aldrig åter. Men jag klarade det, jag skrev en hel del. Det finns ett grönt block noga undanstoppat i mitt rum, ett block med ord bara till honom. Saker som kanske inte ens berör oss och våran vänskap men som jag visste att han kunde läsa från hans plats, och det hjälpte mig. 

När människor vi älskar, bryr oss om eller vi kanske inte bryr sig om, eller vi i alla fall inte visste att vi brydde sig om, lämnar oss finner jag inget annat passande ord än orättvisa. Och efter att jag ställt mig frågan varför tusentals gången per dag en hel sommar och lite mer därtill, fann jag inget svar alls. Inte ett ljud, inte ett enda litet tecken från ovan som för ett svar. Ingenting.
Eller?
För någonstans i allt det där jättemörka, som säkert inte ens var hälften som mörkt som för de som känt honom de senare fem åren av hans liv, fann jag någonting som kändes rätt. Det enda som kunde vara rätt. Och disskusionen har jag fört med många vidare det stämmer eller inte i livet och vissa håller med och andra inte. Och jag vet inte själv om det är så att jag faktiskt tror det eller att jag vill tro för att underlätta, för allting känns så mycket lättare med en förklaring och ett svar.

Jag har numera en stark tro på ödet - och Gud likaså, och himlen och vilsna andar som inte riktigt hittat till andra sidan ännu. Det som under alla år gett mig mest styrka och hopp är just ödet, och jag kan inte se att det finns ett öde eller en mening utan någon skapare av alltihop, jag antar det är där mannen med skägget kommer in i min bild.
Men så en dag, när jag kunde känna en liten uns av livslust och lekfullhet i mig själv igen, så fanns det inget annat svar som kändes mer rätt än att ibland, hur ont det än gör och hur fel det än känns, finns vi människor här av en anledning, och vissa har uppfyllt sin to-do-list tidigare än andra...
När jag tillslut fann detta svar i mig själv blev det mörkare än innan för ett tag, för om det finns ett öde, betyder det då att det inte spelar någon roll? Att vad jag än bestämmer mig för att göra med mitt liv kanske jag ändå bara har en viss tid kvar, bara för att?! Det har jag inget svar på. Det kommer jag aldrig att få heller, så länge jag lever.

Det här med ödet kan göra oss upprörda, precis som det gör med mig nu i samma stund som jag skriver det här. För hur kan jag egentligen ha rätt att säga att en älskad människa hade ett öde som sa att han inte var värd att stanna här längre?! Jag antar att jag inte har det.
Men inte en dag går utan att jag tänker på det här och när jag hör hur människor tas bort från de som älskar dem så känns det så orättvist, så ofattbart jädra  t a s k i g t  och vad är det egentligen för ord att ta till? Som att det räcker, men jag finner inget bättre i stunden.  

Men den där fina människan som togs ifrån oss för sex år sedan (och så många många fler därtill) gav någonting till mig, kanske till dig? Och så många andra. Han kanske gjorde dig fly förbannad eller kär och galen, lycklig, glad, obekväm. Han kanske fick dig att känna dig dum eller älskad eller konstig. Eller så var han bara ingenting för dig, men även ingenting är någonting.
Men alla gör vi avtryck i varandras liv, och hans har ännu inte bleknat i mitt och jag tror att det kommer dröja många år innan det kommer försvinna  - om det ens gör det någongång. Och på ett eller annat sätt kan jag idag le och tänka på våra minnen och den tiden vi spenderade tillsammans under en tid i mitt då sjuåriga liv och tänka att det var ödet.