Städar och packar inför morgondagens hemresa. Jag kanske har nämnt innan att jag bokade tåg hem på fredagskvällen, för jag tänkte att jag, som vanligt, skulle hinna till Göteborg efter lunch. Men dagen efter jag bokat min icke omboningsbara biljett fick vi information om veckan och ja, vi skulle visst sluta redan torsdag efter lunch. Så jag får bittert vänta och antar att jag kommer vara sist kvar här imorgon eftermiddag. Egentligen är det mest synd om mamma som får åka till Örebro så sent och hämta upp mig. 
Men det postivia med detta - jag hinner städa mitt stäkiga rum! Underbart, så jag kan komma tillbaka om en vecka till ett fint rum.

Jag passar på att göra tjuvreklam för tisdag, då My ha anordnat en Kenyaafton med lite info om hennes resor dit, och jag ska då sjunga två eller tre låtar. Det blir kalaskul! Så kom och lyssna och ge lite stöd åt människor som behöver det. 
 Jisses, vad jag längtar hem när skriver detta, jag vill hem och se vårat nyrenoverade kök och träffa lilla Lilo som säkert blivit jättestor vid det här laget, och så kommer ju äldsta syrran hem också. Men först... middag med Mikael nu och lite fest ikväll, och förstså - tågresa under morgondagen. Fint.  

Vad är det som gör hösten till den stressigaste tiden på året? Eller är det bara så det känns när man är mitt uppe i det? Så det känns på våren också, och under jullovet?!
Jag vet inte, men jag vet att när stressen blir för överhängande slutar mitt liv att fungera. Jag mår illa, mår dåligt, blir deppig, blir arg, tappar matlust, tappar ork och går runt med ögonlock tunga som bly hela dagarna. Jag sover nio timmar per natt, vilket är mycket mer än under gymnasietiden, men jag är ändå aldrig pigg - och allt detta leder till en apatisk och livlös version av mig själv. Jag orkar inte, jag vill bara sätta mig ner och gråta, lägga mig under mitt täcke med raggsockor på och titta in i väggen och göra ingenting - för är inte det det bästa som finns?
Men det fungerar ju liksom inte riktigt så. För i slutändan har jag ändå en ensemble väntandes på mig, med tron och tilliten att jag gjort det skulle och lärt mig det jag skulle lärt mig. Jag står aldrig själv, jag har alltid någon annan runt mig som behöver att jag fått något gjort.
Å andra sidan kanske det är lika bra, jag har aldrig övat så mycket som nu, och jag har aldrig utvecklats så mycket som nu. Men det vore skönt att slippa pressen och stressen - bara få leva i hösten, under mitt täcke, med raggsockor på.

Jag skulle vilja säga ljuva studentliv, men i dessa fattiga tider, tar det emot.
Pengar har aldrig riktigt varit min grej, att kunna hålla i dem vill säga. Jag har väldigt lätt för att handla saker jag egentligen inte behöver, men jag lyckas alltid hitta en anledning till varför de inte är onödiga, och jag gör väldigt sällan köp jag är missnöjd med. Men det här att ha två hundra kronor att leva på innan nästa studielån kommer känns sådär, och jag köper ju faktiskt bara mat två dagar i veckan...
Så nu sitter jag här, i mitt lilla studentrum, och undrar var alla pengarna tagit vägen? Men jag konstaterar ganska snabbt att detta varit en händelserik månad med konserter, demonstrationer och Göteborgsresor hit och dit, med tillhörande middagar, så jag antar att det är okej.
Nästa månad ska jag leva på nudlar, och hoppas på stipendier.

Hösten har kommit hit, på riktigt. Bladen har succesivt ändrat färg ett tag, men så bara över en natt slog allting över till en mörkare årstid. Huvuden, som under våren började se upp mot himlen och möta blickar, har nu börjat böja sig neråt igen, som en sköld mot rusket som väntar. Jag har inte hängt med och huttrar mig genom dagarna, men raggsockor värmer men än man tror.

Och jag var på mitt livs bästa konsert igår. Wildbirds & Peacedrums berör mig ända in i själen - ett trumset och en sångröst, sammansatt till den ljuvligaste musik. Med en sångerska som ibland, utan mikrofon, entrar scenkanten och får hela konserthusets stenhammarsal att tystna - mer än innan, får de mina ögon att tåras. Och när varje ton hon tar slukas av varenda en i salen, som om någonting händer i en, någonting nytt, någonting fräscht, någonting magiskt - ryser jag över hela kroppen. 

Till råga på allt hade jag en sånglektion skänkt från ovan idag, jag har aldrig känt mig så bra, så ny och så annorlunda i mig själv. Min röst tog mig till nivåer jag trodde låg år framöver. Någonting händer i mig själv nu, med musiken  - och det känns bra. Oanade höjder väntar, jag tror jag vågar säga att jag vet.