Hösten har kommit hit, på riktigt. Bladen har succesivt ändrat färg ett tag, men så bara över en natt slog allting över till en mörkare årstid. Huvuden, som under våren började se upp mot himlen och möta blickar, har nu börjat böja sig neråt igen, som en sköld mot rusket som väntar. Jag har inte hängt med och huttrar mig genom dagarna, men raggsockor värmer men än man tror.

Och jag var på mitt livs bästa konsert igår. Wildbirds & Peacedrums berör mig ända in i själen - ett trumset och en sångröst, sammansatt till den ljuvligaste musik. Med en sångerska som ibland, utan mikrofon, entrar scenkanten och får hela konserthusets stenhammarsal att tystna - mer än innan, får de mina ögon att tåras. Och när varje ton hon tar slukas av varenda en i salen, som om någonting händer i en, någonting nytt, någonting fräscht, någonting magiskt - ryser jag över hela kroppen. 

Till råga på allt hade jag en sånglektion skänkt från ovan idag, jag har aldrig känt mig så bra, så ny och så annorlunda i mig själv. Min röst tog mig till nivåer jag trodde låg år framöver. Någonting händer i mig själv nu, med musiken  - och det känns bra. Oanade höjder väntar, jag tror jag vågar säga att jag vet.