Vad är det som gör hösten till den stressigaste tiden på året? Eller är det bara så det känns när man är mitt uppe i det? Så det känns på våren också, och under jullovet?!
Jag vet inte, men jag vet att när stressen blir för överhängande slutar mitt liv att fungera. Jag mår illa, mår dåligt, blir deppig, blir arg, tappar matlust, tappar ork och går runt med ögonlock tunga som bly hela dagarna. Jag sover nio timmar per natt, vilket är mycket mer än under gymnasietiden, men jag är ändå aldrig pigg - och allt detta leder till en apatisk och livlös version av mig själv. Jag orkar inte, jag vill bara sätta mig ner och gråta, lägga mig under mitt täcke med raggsockor på och titta in i väggen och göra ingenting - för är inte det det bästa som finns?
Men det fungerar ju liksom inte riktigt så. För i slutändan har jag ändå en ensemble väntandes på mig, med tron och tilliten att jag gjort det skulle och lärt mig det jag skulle lärt mig. Jag står aldrig själv, jag har alltid någon annan runt mig som behöver att jag fått något gjort.
Å andra sidan kanske det är lika bra, jag har aldrig övat så mycket som nu, och jag har aldrig utvecklats så mycket som nu. Men det vore skönt att slippa pressen och stressen - bara få leva i hösten, under mitt täcke, med raggsockor på.