Yoga...
"...for absolute beginners".
It says it all.
Det är vad jag pysslat med den senaste timmen. Det verkar som att mer eller mindre hela klassen just i detta nu befinner sig i Tyftsalen för att träna för de kommande två timmarna, då jag inte känner för att springa i en timme, och än mindre runt, runt i en idrottsal för att därefter avsluta med en timmes styrketräning, tänkte jag spendera lite tid på egen hand istället.
Jag började med att läsa ett kapitel ur min nyinköpta Marian Keyes bok som jag äntligen lyckades få tag på på Pocket shop i Göteborg (väldens bästa bokaffär enligt mig!). "The brightest star in the sky" är titeln och jag kan lugnt konsatera att efter sisådär 60 sidor håller den mer än väl Marina Keyes-standarden. Men efter ett litet tag infann sig en "lust-att-göra-någonting-nyttigt-för-omväxlings-skull"-känsla och jag kom osökt att tänka på min Yogadvd som följt med mig ner hit till västkusten...
Det var första gången jag provade på detta omtalade fenomen och ja, det kan nog faktiskt komma att bli någonting jag kan tycka om. Väldigt avslappnande vilket känns välbehövligt i dessa bråda tider inför festspelningen om en vecka.
Så kortfattat är jag nöjd över mitt beslut att överge det skönlitterära för lite härlig motion... Nu däremot ska jag återgå till 66 Star Street.. Ikväll är det Curling final också - guldpepp (som soderfamiljen.blogg.se skulle säga)
Coolness
Och jag tyckte att det var roligt...
Sanna
You think your as awesome as Sanna? Well you can't be because Sanna is so amazingly awesome!
- "Sanna"
- "Oh my goodness that is the most awesome name I've ever heard in my LIFE!"
G r y m t ! ! !
(Imorgon försöker jag ta mig ner mot sydligare breddgrader igen och Swebus är mitt starka hopp...Wish me luck)
Bär mig
Efter en veckas lov kände jag mig mer än redo att bege mig mot sydligare breddgrader och en drös av saknade vänner på västkusten, men så fick väl vädergudarna för sig att det, av någon anledning, inte alls var läge för mig (och tusentals andra) att ta sig någon vart alls, för nu tycks ju hela SJ's v ä r l d ha rasat samman och att ta sig någon vart utanför Bergslagen med kollektivtrafiken är numera en omöjlighet.
Jag har på senare tid inte varit särskilt bitter över saker och ting, men nu känner jag faktiskt att det inte finns så mycket annat att göra än att släppa fram den där bitterheten som bankar inom mig, och den här gången anser jag mig själv ha rätten att vara bitter. För jag kan inte låta bli att tänka tanken (ve och fasa om jag har fel); om dessa människor som jobbar där på Statens Järnväger jobbat arslet av sig inför ett snöoväder som detta, eller om de snällt suttit bredvid och tittat på och agerat först efteråt när tågförseningar och upprörda resenärer är ett faktum? Följdfrågan är givetvis då: Finns det någonting dessa människor kan göra innan problemet faktiskt har blivit just det, ett problem?
Självklart är snöoväder ingenting någon kan rå över, inte ens SJ... och att vara ilsken på tågpersonal dagar som dessa ger ju inga lösningar på problemet - för vad ska de göra nu när problemet redan finns där? Och då kan man ställa sig frågan vad jag får ut av detta meningslösa blogginlägg där jag är just det - ilsken på tågpersonalen. Då ställer jag mig genast i försvarspostion med händer skyddandes min hals (det är tydligen så vi människor gör...) och säger att "Nej, ilsken är jag inte alls - jag sa faktiskt bitter, och det är i n t e samma sak".
Jag antar att det jag vill säga är att skillnaden mellan mig och min tjurighet och de passagerare som står på någon station någonstans i Sverige och skäller ut en stackars SJ-anställd som är helt ovetande om hur just Hon eller Han ska kunna lösa ett problem fortare bara för att en människa står och skriker en rakt upp i ansiktet, är att jag låter det ta sin tid, och istället har jag Er, kära läsare att belasta med min bitterhet. Isn't it great?!
Nej, inte alls, och jag vet heller inte alls vad det här blogginlägget just burit mig eller vad tanken var att vi skulle hamna..
Slutsats: Jag befinner mig fortfarande i Lindesberg men vill av miljoner skäl befinna mig på ett tåg mot Göteborg och Tjörn just nu, men på grund av att snöovädret drog in över landet just denna tid då jag (bara jag!) behöver det som minst, är jag fast och får snällt vänta... Och jag väntar.
Den där kakan...
Jag skulle inte alls ha någonting emot att fortsätta ta långa sovmorgnar och gå runt i min pyjamas och göra ingenting, men om jag måste offra det för att komma ner till min favorit-ö med mina favorit-bröder och systrar igen - så är det värt det.
Jag trivs så bra här hemma, mest tack vare att jag får den egentid jag inte annars tar mig för på skolan. Att vara ensam hemma är underskattat, enligt mig. Men jag är en sån där person som både vill ha och äta kakan (även bokstavligen, visserligen). Jag vill med andra ord både sitta här hemma i min pyjamas och ligga i våra "världens-skönaste-soffor-ever"-soffor och inte göra någonting, samtidigt som jag vill vara på Tjörn, på skolan med mina vänner där och gå upp och klä på mig och masa sig iväg till matsalen för (å andra sidan) den godaste frukosten jag kan tänka mig och sedan ha en dag fylld av lektioner och övning och ibland rastlöshet, men fortfarande utan sovmorgon och pyjamas.
Det jag kanske mest ser fram emot nu är att öva! En konstig känsla för i vanlig ordning efter lov så brukar övningslusten vara som bortblåst, men att jag skrev den där låten gjorde nog susen. Förhoppnignsvis (om vi lyckas få tag på en sista minuten tågbiljett) så sitter jag på tåget ner mot Göteborg på söndag men min Norrlandsvän Judith vid min sida. Jag hoppas på det!
Nu ska jag glida runt lite i min pyjamas innan jag ska försöka få med mig min stackars hund som haltar och mår allmänt dåligt ut på en liten promenad, det kan inte vara lätt att bli gammal.
Ångest
Lov ska spenderas vilandes, liggandes i tvsoffan med en stor kopp thé i handen och helst en bra bok i den andra - enligt mig. Lov är en tid då vi stressade studerande ungdomar ska få tid till att låta våra stackars fullproppade hjärnor få vila från allt teoretiskt, lov är en tid då vi laddar om batterierna för att orka med ytterligare några veckor i skolan, innan vi kan se fram emot nästa...
Just i denna stund är mitt lov allt annat än uppvilande och batteriladdande. Just i denna stund är mitt lov det minst behövande för mig, för just i denna stund sitter jag med andan i halsen och en lätt hjärtklappning med skakiga händer och fasar inför mitt lilla möte med Mr. Spindelman om en och en halv timme.
Jag har varit så peppad inför hela den här behandlingsgrejen och faktiskt sett fram emot det! Men det var då, innan allting var så nära inpå att jag (bokstavligen) kunde ta på det. Jag har varit så beroende av att ha kontroll över spindlarna, att de inte skulle vara i min närhet. Jag har gått in i varje rum och kollat varje hörn efter en eventuell spindel och tänkt tanken "om..." miljontals gånger om dagen, ifall det skulle finnas en spindel i min närhet. Jag har medvetet tagit avstånd från miljöer och platser där spindlar kan finnas, vardagliga rum och platser som soprum och städskrubb. Och att nu, helt plötsligt, efter månader med en livsstil jag anpassat efter spindlarnas liv, förändra och låta kontrollen falla till marken skrämmer mig.
Jag ska spendera min timme med Mr. S i, just det, spindlarnas tecken. Jag ska titta på bilder av de där och praktiskt taget känna ångesten försvinna, och jag har inte kollat på en bild av en spindel, frivilligt, på flera månader! Och det, mina vänner, är att släppa all typ av "gard" helt och fullt, och ett annat ord än rädsla kan jag inte finna passande.
Det som kanske är mest skrämmande att det inte ska fungera, att jag går ut därifrån - inte som en ny människa med stolthet i blick som just kommit underfund med att spindlar inte är så farliga ändå, utan att jag går därifrån med en skrämmande bild mitt huvud och en övertygelse att jag kommer gå till sängs ikväll och drömma ännu en mardröm om... just det... sådana där.
Så, samtidigt som jag spenderar min kommande timme i ett nervöst tillstånd, ska jag ändå försöka hitta tillbaka till den där övertygelsen som fanns där för några dagar sedan, att jag faktiskt kommer klara av det här.
Dramatik
Till er vill jag bara ge er det mest fantastiska svar jag kan tänka mig att ge någon just nu - det blev en låt!
En låt på sisådär tre minuter och tjugo sekunder. En låt jag faktiskt känner mig nöjd med. En låt jag står för. En låt som ska presenteras och en låt som ska hamna på min myspace - så småningom.
En sten föll från mitt hjärta och jag kände att en stor del prestationsångest rann av mig, likt vatten på en gås.
Det känns skönt, mina vänner, att meddela er detta.
Med detta uppdrag genomfört för stunden, ska jag bege mig mot min säng och invänta en ny dag fylld av jobbsökningar och, ve och fasa, en himlans massa bilder på spindlar. I can do it!
Låtskriveri
Stars like disco lamps over our forhead-to-forhead
and we are inseparable tonight.
Your perfect brown eyes see through my ordinary blue,
and I almost kissed you then and there.
Instead I went to bed without that sweet taste of you in my lips
but a movie in my head with a parfect moonlight saga,
starring perfect brown and ordinary blue.
Det är natt. Jag är något på spåren....
Lördagkväll
Jag skulle inte ha någonting emot att:
- spela in en skiva
- skriva några låtar under lovet för att bryta låtskriveritorkan
- åka på turné
- stanna uppe en hel natt med någon jag tycker om
- ha sova över natt med Billströmskapakten
- stanna tiden och få tid till allting jag vill
- våga
Ingenting emot det alls faktiskt...
Musikbrist
Hur kan du göra det när du muscicerar varje dag?
Det är just det. Jag musicerar varje dag, men det var evigheter sedan jag satt ner, hörde en ny bra låt och njöt av den och dess text och drömde mig bort - så som jag brukade göra.
Jag lyssnar inte på radio här, jag tar mig inte tid att lyssna på skivor. Det är spotify som gäller, oftast låtar som, i och för sig är bra, men som jag lyssnar på för att lära mig den inför en spelning eller en sånglektion. Jag tar mig inte heller tiden att leta ny musik eller någonting som berör, därför känns mitt musikliv som att det står lite på paus. Jag har funderat över ifall det är just ny musik som behövs för att jag ska få tillbaka min låtskrivarinspiration jag har saknat sedan jag började här. Jag kanske behöver göra en omprioritering här på Bästkusten, för att det ska hända saker...
Imorgon lämnar jag mitt andra hem för att bege mig mot mitt Lindehem. Det ska bli skönt med lov, det kommer förhoppningsvis bli ett lov som är livsförändrande för mig. Jag kommer nog, i vilket fall, vara aningen förändrad i mig själv - lite mer medveten om min egen livshistoria. Men vad vet jag? Jag vill bara hem och krama min familj nu.
Terapi
Jag mår bra! Och mitt förra deppinlägg var inte alls nödvändigt och jag ber om ursäkt för allt det oklara.
Livet liksom bara springer ifrån mig här ute, på ett bra vis förstås. Igår hade vi en Jazzspelning i Stenungsund och jag sjöng två låtar, Saga of Harrison crabfeathers och Bo Kaspers Hon är så söt. Det gick ju bra, men jag är alltid lika självkritisk, och har blivit ännu mer sen jag började här.
Hur som helst så är jag inne i en "har-ingen-lust-att-öva"-period, och då finns det inte så mycket att göra, jag får tråkigt och allting blir bara ännu värre. Men idag övade jag piano i en timme och en kvart och det gick väldigt bra faktiskt. Gick även väldigt bra på sånglektionen så nu känner jag mig lite taggad igen. Men så kan det ju faktiskt vara så att man ibland får tillåta sig själv att inte öva om man inte alltid vill det, det är något att öva på...
Imorgon har vi ett litet uppspel på ensemblen och det blir ensemble A's sista uppspel tillsammans. Nästa vecka har nämligen tvåorna turné och efter lovet byter vi ensembler. Lite vemodigt känns det, men det ska bli väldigt intressant och lärorikt att spela med nya människor.
När jag kommer hem för lov vecka sju ska jag gå intensivbehandling för min spindelfobi, det ska bli så skönt och jag hoppas (och tror) att det ska fungera!! Till första träffen ska jag ha skrivit ner tio positiva och tio negativa minnen från mitt liv - det är verkligen jobbigt och det tar massa energi! Men det ska i alla fall bli skönt att genomgå behandlingen hemma på ett tryggt ställe... inte för att det inte är tryggt här, men hemma kan jag slappna av mer och inte vara rädd för spindlar och då har jag ju även lov och måste inte promt tänka på att öva så mycket, om nu terapin tar så mycket energi vill säga. Och så är ju mamma och pappa där också.. Vi hoppas på det bästa helt enkelt, och jag kommer hålla er uppdaterade, jag lovar!
Nu ska jag umgås med världens bästa klasskompisar.
Men, hur mår ni? Ni läser väl? Ni glömmer väl inte bort mig där hemma i Linde?
<3
