Rädsla för att förlora det man har.
Alla har vi någonting vi är rädda för i livet. Och då menar jag inte att spindlar, ormar eller liknande. Nej, jag menar saker som får oss att gå tillbaka till en jobbig tid i våra liv. Saker man inte vill ska hända igen.
Alla är vi olika och alla har vi olika rädslor i olika situationer. Men jag är nog inte olik så många när jag säger att det är ensamhet. Men därmed inte sagt att jag är rädd för att vara ensam, snarare tvärt om - jag älskar att sitta ensam hemma en fredagkväll efter en vecka full av skola och jobb och prat med allt och alla om allt mellan himmel och jord. Det jag menar med ensamhet är den ofrivilliga sådan.
Jag hade en tid i mitt liv, för många år sen, då jag inte passade in. Av någon anledning var allting jag gjorde fel och jag var allt annat än accepterad för den jag var. Snällt fick jag sitta bredvid och se på medan alla viskade och pratade och skrattade, men ingen lade märke till att jag var där. Ingen såg mig. Jag var ensam. Ensamast i hela världen.
Varje gång jag tänker på den där känslan jag hade då blir jag stel i kroppen, rädd för att den ska komma tillbaka. Rädd för att bli ensam igen. Ibland känns det som en evighet sen, för i jämnförelse med då har jag kommit så lång, jag trodde nog aldrig att jag skulle bli den jag är idag eller vara där jag är idag med mig själv.
Man kan tro att tiden läker alla sår, men vissa sår kommer aldrig att läka. Vissa minnen försvinner aldrig, oavsett hur mycket man försöker få dem att försvinna. Och det är ju faktiskt så, att ett ord som sårar, kräver hundra glädjande för att man ska kunna resa sig upp och gå vidare.
Utåt sett är jag nog en relativt självsäker ung kvinna som skrattar högt och tycker om att synas och höras och stå i centrum. Det är jag, sån är jag.
Men jag tror inte på att en människa bara är en. Jag tror att vi alla bär någonting inom oss som tynger oss ibland. Allting har en anledning. Jag antar att i mitt fall, är förklaring rädsla. Jag är rädd för att bli lämnad ensam kvar igen. Bortglömd. Inte synas bland alla skratten, viskningarna, praten. Allting är rädsla för att bli den jag var då, inte räcka till. Att förlora det man har. Jag antar också, att det också är en anledning till varför jag har svårt att dela med mig ibland av människor. Det går till en viss gräns men sen vill jag ta allting tillbaka, i rädsla för att han/hon ska glömma bort mig, välja bort mig.
Precis som med allting annat här i livet är väl det någonting man får jobba med för alltid, det kommer alltid att sitta kvar inom mig, den där rädslan att inte duga, att någon annan är så mycket bättre. I sådana situationer blir jag arg, jag blir arg för att den personen inte vet hur jag mår och hur jag tänker. Att den personen är så fruktansvärt dum i huvudet som inte kan läsa mina tankar och förstå min bakgrund, vad jag har gått igenom. Att den personen inte har förståelse och inte ser bara mig längre, att den personen släpper in den där personen jag gav bort.
Det är sjukt, visst är det?
Men ett bra bevis på men för livet. Små saker i ens barndom som sätter sig fast i ens inre och aldrig släpper taget. Saker som har etsat sig fast där och tycks inte vara villiga att dö ut.
Men precis som med allting annat här i livet är väl det någonting man får jobba med. För alltid.
Alla är vi olika och alla har vi olika rädslor i olika situationer. Men jag är nog inte olik så många när jag säger att det är ensamhet. Men därmed inte sagt att jag är rädd för att vara ensam, snarare tvärt om - jag älskar att sitta ensam hemma en fredagkväll efter en vecka full av skola och jobb och prat med allt och alla om allt mellan himmel och jord. Det jag menar med ensamhet är den ofrivilliga sådan.
Jag hade en tid i mitt liv, för många år sen, då jag inte passade in. Av någon anledning var allting jag gjorde fel och jag var allt annat än accepterad för den jag var. Snällt fick jag sitta bredvid och se på medan alla viskade och pratade och skrattade, men ingen lade märke till att jag var där. Ingen såg mig. Jag var ensam. Ensamast i hela världen.
Varje gång jag tänker på den där känslan jag hade då blir jag stel i kroppen, rädd för att den ska komma tillbaka. Rädd för att bli ensam igen. Ibland känns det som en evighet sen, för i jämnförelse med då har jag kommit så lång, jag trodde nog aldrig att jag skulle bli den jag är idag eller vara där jag är idag med mig själv.
Man kan tro att tiden läker alla sår, men vissa sår kommer aldrig att läka. Vissa minnen försvinner aldrig, oavsett hur mycket man försöker få dem att försvinna. Och det är ju faktiskt så, att ett ord som sårar, kräver hundra glädjande för att man ska kunna resa sig upp och gå vidare.
Utåt sett är jag nog en relativt självsäker ung kvinna som skrattar högt och tycker om att synas och höras och stå i centrum. Det är jag, sån är jag.
Men jag tror inte på att en människa bara är en. Jag tror att vi alla bär någonting inom oss som tynger oss ibland. Allting har en anledning. Jag antar att i mitt fall, är förklaring rädsla. Jag är rädd för att bli lämnad ensam kvar igen. Bortglömd. Inte synas bland alla skratten, viskningarna, praten. Allting är rädsla för att bli den jag var då, inte räcka till. Att förlora det man har. Jag antar också, att det också är en anledning till varför jag har svårt att dela med mig ibland av människor. Det går till en viss gräns men sen vill jag ta allting tillbaka, i rädsla för att han/hon ska glömma bort mig, välja bort mig.
Precis som med allting annat här i livet är väl det någonting man får jobba med för alltid, det kommer alltid att sitta kvar inom mig, den där rädslan att inte duga, att någon annan är så mycket bättre. I sådana situationer blir jag arg, jag blir arg för att den personen inte vet hur jag mår och hur jag tänker. Att den personen är så fruktansvärt dum i huvudet som inte kan läsa mina tankar och förstå min bakgrund, vad jag har gått igenom. Att den personen inte har förståelse och inte ser bara mig längre, att den personen släpper in den där personen jag gav bort.
Det är sjukt, visst är det?
Men ett bra bevis på men för livet. Små saker i ens barndom som sätter sig fast i ens inre och aldrig släpper taget. Saker som har etsat sig fast där och tycks inte vara villiga att dö ut.
Men precis som med allting annat här i livet är väl det någonting man får jobba med. För alltid.
Fars dag
Fars dag. Vad tycker jag om det egentligen? Det känns lite som alla hjärtans dag. Menar man verkligen den uppskattningen som man ger, känns det verkligen äkta, eller är det bara ett sätt för alla affärer att tjäna lite extra pengar på oss barn och fruar?
Jag började nyss detta inlägg med att skriva "alla vi barn älskar våra pappor", men sen tog det emot. För jag vet att världen är en för hemsk plats för att det ska vara sant. Tyvär. Jag vet att det finns för många hemska människor på den här planeten för att det skulle stämma.
Men jag älskar min pappa, I guess I'm lucky. Trots att vi bråkar näst intill varje dag och inte alltid kommer överrens så är det ändå min pappa. Samma humor, samma kött och blod, vilket väl väger tyngre än att vi skrattar åt samma dåliga skämt.
Jag vet inte om jag tror på sådana här dagar, även då jag inte kan låta bli att tycka det är mysigt att vi i alla år spenderat fars dag hos Farmor och Ivar. Jag tror att jag tror mer på uppskattning varje dag eller när man känner för det, den spontana uppskattningen. Men än är jag inte säker. Än är jag delad.
Så än så länge nöjer jag mig med att fars dag är dagen vi spenderar hos farmor, fikar oss mätta, vuxna i köket och barnen i tvr-ummet. För trots allt älskar jag traditioner. Och presenter.
Over the Rainbow
Två uppdateringar på en dag. I'm impressed.
Jag vet att jag nu är lite seg i starten, men jag tänkte att "vad fan, bättre sent än aldrig".
I dagarna hände inte bara det historiska valet i USA, (som jag av någon anledning inte kan släppa tack vare Obamas fantastiska segertal), nej vänner, Sverige ligger inte långt bakom i historien.
Från och med den första maj nästa år är det tillåtet för homosexuella par att gifta sig!
Jag kan bara säga: Äntligen!
Jag vet inte hur stor koll ni har på hur det hela gick till (inte för att jag har det egentligen), men jag tänkte göra en liten summé här, bara för er.
Ja, som ni vet så styrs det här landet av en Allians (let's take it from the real top!) bestående av Centerpartiet, folkpartiet, kristdemokraterna och Moderaterna. Lagförslaget om könsneutrala äktenskap bearbetades men endast ett parti sa emot - gissa vilket! Jo, just det. Kristdemokraterna. Snacka om att den där Göran Hägglund ligger på minus på min lista nu. Han har kämpat länge för att komma överens med de övriga partierna med förslag som att ta ifrån kyrkan vigselrätten eller inte låta de könsneutrala äktenskapen kallas giftemål utan liknande dagens "partnerskap". Allt detta är helt galet enligt mig! Men, smaken är ju, som alla vet, som baken.
Regeringen bestämde i alla fall tillslut att ge frågan till Riksdagen (som består av Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet). Och eftersom dem är så fantastiskt bra (speciellt socialdemokraterna tack vare Mona Sahlin) och demokratiska och värnar om hela landet och att alla är lika mycket värda är svaret med 99,9% säkerhet JA till att homosexuella ska få gifta sig!
Det må vara dumt, men av någon anledning känner jag någon slags skadeglädje för de människor i vårat land som har så enorma problem med homosexuella och deras läggning. De må sitta där i sina röda små stugor och beklaga sig över att det bara är ett nytt mode eller att det är en sjukdom, så länge de bara sitter där. Men de idioter som går fria i det här landet, som har någon sjuk Hitler-inspirerad fixidé att alla HBT personer ska dö, det är de jag känner denna ilska och skadeglädje för. För det är de som har förlorat, de som är underlägsna, det är de som har tappat kontrollen. Äntligen har det här landet sättit ner foten och visat att det fan inte är okej! Äntligen har riksdagen/regeringen bevisat att vi är det moderna land vi utmärker oss för att vara. Äntligen!
Plus, att det här borde vara ett tillräckligt starkt argument för att Alliansen härmed ska brytas upp och återgå till sin ursprungliga form! De kan ju aldrig komma överrens!
Men som ett bra avslut på detta politiska inlägg (det tycks bli mest sådana nu för tiden);
Lite Melissa Horn.
"Du släckte alla ljusen den natten
Och det tände varje rum
Det vackra sa farväl och jag försvann
Du släckte alla ljusen den natten
Och jag minns varje sekund
Din sorg blev deras glädje för en stund.
Och jag följde dig längs vägen den natten, så vuxen i din hand
Men om en vän kan viska och ett löfte brista, då går jag hellre hem
Du håller mig kvar i nått jag lämnat, för länge sen"
- Kvar i nått jag lämnat
Jag vet att jag nu är lite seg i starten, men jag tänkte att "vad fan, bättre sent än aldrig".
I dagarna hände inte bara det historiska valet i USA, (som jag av någon anledning inte kan släppa tack vare Obamas fantastiska segertal), nej vänner, Sverige ligger inte långt bakom i historien.
Från och med den första maj nästa år är det tillåtet för homosexuella par att gifta sig!
Jag kan bara säga: Äntligen!
Jag vet inte hur stor koll ni har på hur det hela gick till (inte för att jag har det egentligen), men jag tänkte göra en liten summé här, bara för er.
Ja, som ni vet så styrs det här landet av en Allians (let's take it from the real top!) bestående av Centerpartiet, folkpartiet, kristdemokraterna och Moderaterna. Lagförslaget om könsneutrala äktenskap bearbetades men endast ett parti sa emot - gissa vilket! Jo, just det. Kristdemokraterna. Snacka om att den där Göran Hägglund ligger på minus på min lista nu. Han har kämpat länge för att komma överens med de övriga partierna med förslag som att ta ifrån kyrkan vigselrätten eller inte låta de könsneutrala äktenskapen kallas giftemål utan liknande dagens "partnerskap". Allt detta är helt galet enligt mig! Men, smaken är ju, som alla vet, som baken.
Regeringen bestämde i alla fall tillslut att ge frågan till Riksdagen (som består av Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet). Och eftersom dem är så fantastiskt bra (speciellt socialdemokraterna tack vare Mona Sahlin) och demokratiska och värnar om hela landet och att alla är lika mycket värda är svaret med 99,9% säkerhet JA till att homosexuella ska få gifta sig!
Det må vara dumt, men av någon anledning känner jag någon slags skadeglädje för de människor i vårat land som har så enorma problem med homosexuella och deras läggning. De må sitta där i sina röda små stugor och beklaga sig över att det bara är ett nytt mode eller att det är en sjukdom, så länge de bara sitter där. Men de idioter som går fria i det här landet, som har någon sjuk Hitler-inspirerad fixidé att alla HBT personer ska dö, det är de jag känner denna ilska och skadeglädje för. För det är de som har förlorat, de som är underlägsna, det är de som har tappat kontrollen. Äntligen har det här landet sättit ner foten och visat att det fan inte är okej! Äntligen har riksdagen/regeringen bevisat att vi är det moderna land vi utmärker oss för att vara. Äntligen!
Plus, att det här borde vara ett tillräckligt starkt argument för att Alliansen härmed ska brytas upp och återgå till sin ursprungliga form! De kan ju aldrig komma överrens!
Men som ett bra avslut på detta politiska inlägg (det tycks bli mest sådana nu för tiden);
Lite Melissa Horn.
"Du släckte alla ljusen den natten
Och det tände varje rum
Det vackra sa farväl och jag försvann
Du släckte alla ljusen den natten
Och jag minns varje sekund
Din sorg blev deras glädje för en stund.
Och jag följde dig längs vägen den natten, så vuxen i din hand
Men om en vän kan viska och ett löfte brista, då går jag hellre hem
Du håller mig kvar i nått jag lämnat, för länge sen"
- Kvar i nått jag lämnat
Melissa Horn.
Så kom helgen. Efterlängtad och behövlig.
Tanken är att jag ska spendera min helg precis, just här. Vid datorn. Allt för att studera och få bort högen av uppgifter som jag har i mitt liv.
Men så bara sådär, så gjorde jag någonting brutalt och olagligt. Jag laddade ner Melissa Horns skiva "långa nätter". Det är det bästa olagliga jag gjort i mitt liv. Vilken underbar röst, vilken underbar människa med underbara texter, så ärliga, så... jag.
Till viss mån har jag lite svårt för svenska texter då jag anser att svenska är ett otroligt fult språk, men Melissa Horn får mig att glömma bort att språket är svenska och att hon i:ar i sin sång, det enda som räknas är texterna som träffar mig rakt in i hjärtat och blir till en enorm inspiration till att leva på hoppet igen. Trots att man har hört liknande texter miljoner gånger förut, har hon en övertygelse som gör att man inte känner sig ensam. Jag är inte ensam. På något vis finner jag det behövande i dagens samhälle.
Trots mitt olagliga snedsteg har jag bestämt mig för att ta mitt gymnasiekort in till Örebro för att inhandla mig en skiva fylld av inspiration, vackra pianotoner och en vacker röst, tröstande texter och framför allt - Melissa Horn.
Så för att ta vara på denna inspiration till livet jag just fått. Blev skrivandet mitt "locket av". Tacka vet jag internet, där varje ord jag skriver svävar ut till ingenstans och förevigar denna stund, dessa fem minuter av mitt liv som aldrig någonsin kommer tillbaka. De är förevigt borta, förevigt förevigat.
Allt tack vare Melissa Horn.
The night
Natten är över och snart väntas ännu en.
Natten spenderades framför tvn fram till halv tre då jag vaknade ur en ofrivillig tupplur! Jag bestämde mig, efter ytterligare ett försök att hålla mig vaken som näst intill misslyckades, att gå ner och njuta av sömnen i min säng och istället läsa om resultaten på nätet på morgonen och därefter spendera min frivilligt tagna sovmorgonen åt att titta på tvns alla morgonprogram med det Amerikanska valet som huvudämne.
Jag drömde om det Amerikanska valet, men fick aldrig något svar. Men morgonens läsande var allt annat än fel. Det var bara så rätt! Underbart att äntligen få den där förändringen USA behöver, som hela världen faktiskt behöver.
Jag var lycklig hela dagen tack vare det.
Skolan idag var faktiskt inte ett dugg sämre. Ett MVG på samhällskunskapsprovet, en mycket bra och nödvändig överraskning och en trevlig religionslektion där vi fick besök av en kristen och fick ställa frågor! Jag är nöjd med dagen!
Här hemma har jag hunnit slänga ut all min tvätt som låg på mitt golv till tvättstugan (vilket var alla kläder jag har) så att golvet äntligen syns, startat en tvättmaskin och gått en promenad med hunden. Om en och en halv timme ungefär väntas spinning och det var för längesen. Allting annat har tagit upp min tid (som ni vet) så det ska bli intressant att se hur mycket kondition jag har tappat.
Förövrigt så håller jag på att ändra utseende på min blogg om ni inte redan märkt det. Hoppas ni kommer tycka om det färdiga resultatet.
LOVE
Natten spenderades framför tvn fram till halv tre då jag vaknade ur en ofrivillig tupplur! Jag bestämde mig, efter ytterligare ett försök att hålla mig vaken som näst intill misslyckades, att gå ner och njuta av sömnen i min säng och istället läsa om resultaten på nätet på morgonen och därefter spendera min frivilligt tagna sovmorgonen åt att titta på tvns alla morgonprogram med det Amerikanska valet som huvudämne.
Jag drömde om det Amerikanska valet, men fick aldrig något svar. Men morgonens läsande var allt annat än fel. Det var bara så rätt! Underbart att äntligen få den där förändringen USA behöver, som hela världen faktiskt behöver.
Jag var lycklig hela dagen tack vare det.
Skolan idag var faktiskt inte ett dugg sämre. Ett MVG på samhällskunskapsprovet, en mycket bra och nödvändig överraskning och en trevlig religionslektion där vi fick besök av en kristen och fick ställa frågor! Jag är nöjd med dagen!
Här hemma har jag hunnit slänga ut all min tvätt som låg på mitt golv till tvättstugan (vilket var alla kläder jag har) så att golvet äntligen syns, startat en tvättmaskin och gått en promenad med hunden. Om en och en halv timme ungefär väntas spinning och det var för längesen. Allting annat har tagit upp min tid (som ni vet) så det ska bli intressant att se hur mycket kondition jag har tappat.
Förövrigt så håller jag på att ändra utseende på min blogg om ni inte redan märkt det. Hoppas ni kommer tycka om det färdiga resultatet.
LOVE
Spänd förväntan.
Nu sitter jag här i min ensamhet, i det klaustrofobiska datarummet och lyssnar spänt till Filip och Fredriks härliga och avslappnade intervju med Mona Sahlin. Det är en sisådär sex-sju timmar kvar till resultatet kan finnas till hands.
Samtidigt funderar jag på om jag verkligen ska offra hela nattsömnen för det här eller om det blir några timmar framåt tidiga morgonen för att sedan läsa resultaten på nätet imorgon bitti (om de nu är klara imorgon redan).
Jag hoppas, tillsammans med så många andra att det Amerikanska folket gör rätt för sig, för världen. Japp, det är det jag hoppas nu!
Och för att göra saken ännu mer seriös ska jag snart gå upp för trappan med täcket under armen för att lägga mig i soffan med ett glas saft och tagga, tagga, tagga för Obamas vinst.
För hoppet finns fortfarande där.
Obama is
HOPE
Samtidigt funderar jag på om jag verkligen ska offra hela nattsömnen för det här eller om det blir några timmar framåt tidiga morgonen för att sedan läsa resultaten på nätet imorgon bitti (om de nu är klara imorgon redan).
Jag hoppas, tillsammans med så många andra att det Amerikanska folket gör rätt för sig, för världen. Japp, det är det jag hoppas nu!
Och för att göra saken ännu mer seriös ska jag snart gå upp för trappan med täcket under armen för att lägga mig i soffan med ett glas saft och tagga, tagga, tagga för Obamas vinst.
För hoppet finns fortfarande där.
Obama is
HOPE
HOPE
Jag tror inte att någon av er har missat att det imorgon natt ska genomföras ett val som kommer att påverka i stort sett hela världen. Jag tror heller inte att någon har missat att valet äger rum "over there", i staterna, i - just det, USA.
Och anledningen till varför jag skriver just om detta är kanske en liten protest mot Gerdas "anti-amerikanska-valet"-inlägg på hennes blogg.
Jag förstår verkligen inte varför men jag bara älskar den här valhysterin av någon anledning. Kanske för att jag för första gången någonsin är någotlunda insatt i vad de två presidentkandidaterna står för och vad det faktiskt är för skillnad på demokrater och republikaner. Till skillnad mot många andra i min omgivning kommer jag sitta klistrad imorgon natt för att få höra resultatet i samma stund som Amerikanerna att Barack Obama blivit USA's nästa president!!
Eller..?
Jag hoppas för allt i världen att McCain inte kommer längre med sitt plastikopererade ansikte, sin "hockeymamma" till vice presidentkandidat och sitt stolta jag som inte för en sekund tvekar om att tala om för omvärlden att han, hoppsan sa, blivit skjuten "for our nation" och stridit i krig "for our nation" och därmed är en hjälte!
Jag förstår dock inte hur man kan vara en hjälte om man har otaliga människor liv på sitt samvete.
Nej, tacka vet jag Barack Obama. Mannen med orden, med kunnandet och, sist men absolut inte minst, det rena samvetet. Han är inte den som slänger skit på sin motståndare för att han inte har något att säga till sitt försvar. Han är inte den som lägger ner tid på att smutskasta människan han tävlar mot, utan han är den som lugnar folket med orden "ta inte ut segern i förskott". Han är mannen med fötterna på jorden. Barack Obama är mannen. Med. Orden.
Det är läskigt hur en man kommer att väljas, till inte bara De förenta Staternas president, utan hela världens herre. Han kommer att bli den mäktigaste mannen i världen med tillgång till allt vad man kan önska sig. Men det som skrämmer mig mest, är folk som inte "give a damn". För framtiden, för världen! Är allt jag har att säga.
Amerikanska presidentvalet är någonting som påverkar hela världen, för världen vill ha en förändring. Kräver en förändring rent ut sagt. George W Bush kommer inte längre att styra världen, strida i krig för fred (hur fan nu det går ihop) eller inte tänka på de fattiga. För det blir his own fucking buisness!
Jag skulle kunna ge allt för att få den största förändringen av alla. Inte bara det att Bush föralltid är borta från världsstyret, nej, inte bara det. Utan också - bort med republikanerna! Jag vill ha dit Obama, inte för att han är svart (det råkar bara vara ett plus i och med att det skulle betyda enormt för USA's mest drabbade och fattigaste folk), utan det faktum att han är demokrat!
Jag önskar jag kunde säga att det kommer bli en lätt match, det är redan klart, hela världen står redo att ta emot Obama med öppna armar. Men jag kan inte.
För när det väl gäller så spelar valsnacket ingen roll, all propaganda är kastad i sjön. För när det väl gäller är Amerikanerna för fega för en förändring. För rädda för en. För konservativa för demokrater, och kanske främst av allt, för konservativa den första svarta presidenten genom tiderna.
Och det gör mig upprörd!
Men säg nu, att jag är fel, att Barack Obama tar hem segern den 4 November i USA, att han vunnit folkets hjärtan, att demokratin har talat. Så tror jag, hur hemskt det än låter, att idioterna segrar till sist. Han kommer få samma tragiska slut som Martin Luther King himself. Och det svider i hjärtat, ärligt talat, att säga det, att tänka det. Men det är bara att inse faktan att det Amerikanska folket inte är redo för någonting nytt, en förändring - en svart president. Men för mig får framtiden utvisa om han får gå samma väg som "den store" för mig är det bara viktigt att USA får en man som inte bara representerar överklassen och jobbar för deras välstånt, utan en man som ser till hela folket, minskar klyftorna och gör en positiv förändring!
Men inga spekulationer hjälper mig just nu, i lilla landet Sverige. För vad spelar min åsikt för roll? (Även då jag ibland kan tänka att det Amerikanska valet borde inkludera mig, så jag fick lägga min röst på Barack Obama)
Här hemma i Sverige får folk "not give a damn" om de vill. Men i landet i väst, hoppas jag att folk gör det motsatta. Om inte för dem själva, om inte för Barack Obama eller John McCain så för framtiden, för världen!
Med en önskan om ett demokratiskt, riktigt val den 4 November 2008.
HOPE
Och anledningen till varför jag skriver just om detta är kanske en liten protest mot Gerdas "anti-amerikanska-valet"-inlägg på hennes blogg.
Jag förstår verkligen inte varför men jag bara älskar den här valhysterin av någon anledning. Kanske för att jag för första gången någonsin är någotlunda insatt i vad de två presidentkandidaterna står för och vad det faktiskt är för skillnad på demokrater och republikaner. Till skillnad mot många andra i min omgivning kommer jag sitta klistrad imorgon natt för att få höra resultatet i samma stund som Amerikanerna att Barack Obama blivit USA's nästa president!!
Eller..?
Jag hoppas för allt i världen att McCain inte kommer längre med sitt plastikopererade ansikte, sin "hockeymamma" till vice presidentkandidat och sitt stolta jag som inte för en sekund tvekar om att tala om för omvärlden att han, hoppsan sa, blivit skjuten "for our nation" och stridit i krig "for our nation" och därmed är en hjälte!
Jag förstår dock inte hur man kan vara en hjälte om man har otaliga människor liv på sitt samvete.
Nej, tacka vet jag Barack Obama. Mannen med orden, med kunnandet och, sist men absolut inte minst, det rena samvetet. Han är inte den som slänger skit på sin motståndare för att han inte har något att säga till sitt försvar. Han är inte den som lägger ner tid på att smutskasta människan han tävlar mot, utan han är den som lugnar folket med orden "ta inte ut segern i förskott". Han är mannen med fötterna på jorden. Barack Obama är mannen. Med. Orden.
Det är läskigt hur en man kommer att väljas, till inte bara De förenta Staternas president, utan hela världens herre. Han kommer att bli den mäktigaste mannen i världen med tillgång till allt vad man kan önska sig. Men det som skrämmer mig mest, är folk som inte "give a damn". För framtiden, för världen! Är allt jag har att säga.
Amerikanska presidentvalet är någonting som påverkar hela världen, för världen vill ha en förändring. Kräver en förändring rent ut sagt. George W Bush kommer inte längre att styra världen, strida i krig för fred (hur fan nu det går ihop) eller inte tänka på de fattiga. För det blir his own fucking buisness!
Jag skulle kunna ge allt för att få den största förändringen av alla. Inte bara det att Bush föralltid är borta från världsstyret, nej, inte bara det. Utan också - bort med republikanerna! Jag vill ha dit Obama, inte för att han är svart (det råkar bara vara ett plus i och med att det skulle betyda enormt för USA's mest drabbade och fattigaste folk), utan det faktum att han är demokrat!
Jag önskar jag kunde säga att det kommer bli en lätt match, det är redan klart, hela världen står redo att ta emot Obama med öppna armar. Men jag kan inte.
För när det väl gäller så spelar valsnacket ingen roll, all propaganda är kastad i sjön. För när det väl gäller är Amerikanerna för fega för en förändring. För rädda för en. För konservativa för demokrater, och kanske främst av allt, för konservativa den första svarta presidenten genom tiderna.
Och det gör mig upprörd!
Men säg nu, att jag är fel, att Barack Obama tar hem segern den 4 November i USA, att han vunnit folkets hjärtan, att demokratin har talat. Så tror jag, hur hemskt det än låter, att idioterna segrar till sist. Han kommer få samma tragiska slut som Martin Luther King himself. Och det svider i hjärtat, ärligt talat, att säga det, att tänka det. Men det är bara att inse faktan att det Amerikanska folket inte är redo för någonting nytt, en förändring - en svart president. Men för mig får framtiden utvisa om han får gå samma väg som "den store" för mig är det bara viktigt att USA får en man som inte bara representerar överklassen och jobbar för deras välstånt, utan en man som ser till hela folket, minskar klyftorna och gör en positiv förändring!
Men inga spekulationer hjälper mig just nu, i lilla landet Sverige. För vad spelar min åsikt för roll? (Även då jag ibland kan tänka att det Amerikanska valet borde inkludera mig, så jag fick lägga min röst på Barack Obama)
Här hemma i Sverige får folk "not give a damn" om de vill. Men i landet i väst, hoppas jag att folk gör det motsatta. Om inte för dem själva, om inte för Barack Obama eller John McCain så för framtiden, för världen!
Med en önskan om ett demokratiskt, riktigt val den 4 November 2008.
HOPE
