Alla har vi någonting vi är rädda för i livet. Och då menar jag inte att spindlar, ormar eller liknande. Nej, jag menar saker som får oss att gå tillbaka till en jobbig tid i våra liv. Saker man inte vill ska hända igen.
Alla är vi olika och alla har vi olika rädslor i olika situationer. Men jag är nog inte olik så många när jag säger att det är ensamhet. Men därmed inte sagt att jag är rädd för att vara ensam, snarare tvärt om - jag älskar att sitta ensam hemma en fredagkväll efter en vecka full av skola och jobb och prat med allt och alla om allt mellan himmel och jord. Det jag menar med ensamhet är den ofrivilliga sådan.

Jag hade en tid i mitt liv, för många år sen, då jag inte passade in. Av någon anledning var allting jag gjorde fel och jag var allt annat än accepterad för den jag var. Snällt fick jag sitta bredvid och se på medan alla viskade och pratade och skrattade, men ingen lade märke till att jag var där. Ingen såg mig. Jag var ensam. Ensamast i hela världen.
Varje gång jag tänker på den där känslan jag hade då blir jag stel i kroppen, rädd för att den ska komma tillbaka. Rädd för att bli ensam igen.  Ibland känns det som en evighet sen, för i jämnförelse med då har jag kommit så lång, jag trodde nog aldrig att jag skulle bli den jag är idag eller vara där jag är idag med mig själv.

Man kan tro att tiden läker alla sår, men vissa sår kommer aldrig att läka. Vissa minnen försvinner aldrig, oavsett hur mycket man försöker få dem att försvinna. Och det är ju faktiskt så, att ett ord som sårar, kräver hundra glädjande för att man ska kunna resa sig upp och gå vidare.

Utåt sett är jag nog en relativt självsäker ung kvinna som skrattar högt och tycker om att synas och höras och stå i centrum. Det är jag, sån är jag.
Men jag tror inte på att en människa bara är en. Jag tror att vi alla bär någonting inom oss som tynger oss ibland. Allting har en anledning. Jag antar att i mitt fall, är förklaring rädsla. Jag är rädd för att bli lämnad ensam kvar igen. Bortglömd. Inte synas bland alla skratten, viskningarna, praten. Allting är rädsla för att bli den jag var då, inte räcka till. Att förlora det man har. Jag antar också, att det också är en anledning till varför jag har svårt att dela med mig ibland av människor. Det går till en viss gräns men sen vill jag ta allting tillbaka, i rädsla för att han/hon ska glömma bort mig, välja bort mig.

Precis som med allting annat här i livet är väl det någonting man får jobba med för alltid, det kommer alltid att sitta kvar inom mig, den där rädslan att inte duga, att någon annan är så mycket bättre. I sådana situationer blir jag arg, jag blir arg för att den personen inte vet hur jag mår och hur jag tänker. Att den personen är så fruktansvärt dum i huvudet som inte kan läsa mina tankar och förstå min bakgrund, vad jag har gått igenom. Att den personen inte har förståelse och inte ser bara mig längre, att den personen släpper in den där personen jag gav bort.
Det är sjukt, visst är det?
Men ett bra bevis på men för livet. Små saker i ens barndom som sätter sig fast i ens inre och aldrig släpper taget. Saker som har etsat sig fast där och tycks inte vara villiga att dö ut.
Men precis som med allting annat här i livet är väl det någonting man får jobba med. För alltid.