Fars dag. Vad tycker jag om det egentligen? Det känns lite som alla hjärtans dag. Menar man verkligen den uppskattningen som man ger, känns det verkligen äkta, eller är det bara ett sätt för alla affärer att tjäna lite extra pengar på oss barn och fruar?

Jag började nyss detta inlägg med att skriva "alla vi barn älskar våra pappor", men sen tog det emot. För jag vet att världen är en för hemsk plats för att det ska vara sant. Tyvär. Jag vet att det finns för många hemska människor på den här planeten för att det skulle stämma.
Men jag älskar min pappa, I guess I'm lucky. Trots att vi bråkar näst intill varje dag och inte alltid kommer överrens så är det ändå min pappa. Samma humor, samma kött och blod, vilket väl väger tyngre än att vi skrattar åt samma dåliga skämt.

Jag vet inte om jag tror på sådana här dagar, även då jag inte kan låta bli att tycka det är mysigt att vi i alla år spenderat fars dag hos Farmor och Ivar. Jag tror att jag tror mer på uppskattning varje dag eller när man känner för det, den spontana uppskattningen. Men än är jag inte säker. Än är jag delad.
Så än så länge nöjer jag mig med att fars dag är dagen vi spenderar hos farmor, fikar oss mätta, vuxna i köket och barnen i tvr-ummet. För trots allt älskar jag traditioner. Och presenter.