Drömmar.
Har ni någonsin känt den där maktlösa känslan. Den där känslan som smyger sig på när man vill ha någonting så starkt men som man inte kan få? Har ni någonsin känt desperationen efter någonting så ni bara velat skrika? Om ni har det, förstår ni exakt hur jag känner - just, precis nu.
Säg att du hittat någonting nytt, gått ifrån ditt gamla jag. Det du en gång hade låg begravet inom dig är nu borta - du är fri! Sen ser du något nytt, en ny sida av något du aldrig sett förut, och du kan inte, inte ens för en sekund få det att försvinna från ditt huvud. Det enda som faktiskt existerar är det där! Det finns inga band mellan dig och... det där, det finns inga känslor från någons sida. Det finns något annat som inte går att sätta fingret på. Bara det att du vet exakt vad du vill ha.
Om dröm vore verklighet skulle jag inte vilja ha det ovanstående, inte vad jag vet. Men verklighet förblir verklighet och dröm förblir dröm so I guess we'll never know. Och det är just det som är så häftigt! Men varför skriker då kroppen av desperation?! Varför kan aldrig tankar skilja på verklighet och dröm?
En kväll var allt som krävdes - tydligen. Några få timmar, några få meningar, några få utbytta ord, några få blickar. Det var allt som krävdes för att släppa det gamla, gå vidare och fastna igen.
Det här säger er ingenting, det säger inte mig någonting mer än att jag känner igen det. Och som pricken över i:et byggs en längtan efter någonting, någonting som får en att sträva framåt, vilja gå framåt och utvecklas. Man vill inte vända, aldrig någonsin igen.
I all denna maktlöshet finner man någonting större än desperationen som byggs och känslan av att vara maktlös, någonting som inte går att sätta fingret på...
Bull's-eye
"Så vill jag skriva allt jag sett så nån förstår, fast inga toner kan förklara hur jag mår"
Ännu en gång - mitt i prick. Det är så... överväldigande att läsa textrader som sitter sådär perfekt, som passar in så läskigt mycket på ens eget liv just i samma stund man hittar texten.
Det kanske inte är ett problem för er men det är det för mig. Jag kan inte skriva, musik alltså. Det kommer ingenting jag bara försöker och försöker men det går inte. Det blir till och med bara sämre och sämre för varje gång tack vare desperationen av att det inte går. Senast jag skrev en låt som faktiskt blev bra var för längesen. Vissa låtar man skriver är bra och ärliga men bara en låt som blivit för att man gjort av med energi på något. På samma sätt som andra slår på en boxningssäck när de är förbannade skriver jag en låt. Men de blir så fruktansvärt personliga och ibland bara massa pladder och det går inte! Man kan inte komma ut med en sådan låt som man inte kan "stå" för (om man nu ska kalla det för det).
Det här är ett så otroligt meningslöst inlägg, men jag ville bara beskriva min desperation av att inte kunna få till en simpel, snygg, Sanna-melodi och text som skulle bli helt perfekt.
Det känns som att varenda ackord på det där pianot är en dålig början och det känns som att varje tonart är fel och varje dur och moll ackort är för glatt eller ledsamt.
Varje maj-ackort är för opassande, varje sju-ackord är för uppbyggande och varenda sus-ackord är så fel. Till och med konstiga ackord som Ass7-5 och B13maj7-5 är för omplicerade för en komplicerad och tung text (om det nu existerar ett sådant ackord).
Man kan inte tvinga sig på att skriva en låt heller, det går aldrig. Min första riktiga låt tog tjugo minuter sen var grunden klar - med text och allt!
Jag går efter mottot - tar det längre än en halvtimme att skriva en låt är det ingenting att ha. Jag hörde det en gång och än så länge har det stämt in på mina kreationer.
Jag behöver bara lite, lite hjälp att komma igång igen, så jag har lite att spela in (eftersom jag tänkte snylta mig in hos Henke och spela in där), så jag har lite att spela upp, saker jag kan spela då och då och veta att det är mitt. Så jag har lite saker att skriva in i mitt notblock, så jag kan spela det som bara är mitt...
Ja, det kommer väl en dag, då jag lär mig jobba som en riktig musiker.
Så länge håller jag till godo med Lasses underbara texter och melodier, det är de som inspirerar mig.
saker förändras när tiden går
"Du kände mig när
åren var terminer,
när sommaren var helig
och nätterna var allt"
Det känns som en självklarhet ibland, att bara vara lycklig. Att sväva av lycka, att verkligen älska allting, just precis allting.
Det kändes som en självklarhet att säga orden; för alltid.
Det kändes som en självklarthet att säga orden; jag älskar dig, så många gånger att de tillslut inte hade någon innebörd.
Jag sa det aldrig till rätt person, jag sa det till andra. Jag sa det aldrig när jag ville, men jag sa det när jag tyckte det behövdes, när allting annat var fel. När ingen av oss ville ha med de orden att göra, när ingen av oss ville att det skulle existera, på det viset det gjorde. Inte från mig, inte på din reaktion.
Det gick så snabbt, för snabbt. Att gå från älska, till hata på bara en kort tid. Många gånger har jag klandrat mig själv - kanske med rätta, men aldrig på samma sätt som du, och du hade ingen rätt. I många försök att visa omtanke har det alltid spårat ur till något negativt för dig. I många försök att fixa allt till rätta har bråk varit enda vägen.
Efter många nätter av frustration, efter många nätter av tårar, orkar jag inte längre kämpa. En sorg blandad med ilska vill inte sluta trycka och jag vet att det en dag kommer komma ut. Jag vet att du aldrig kommer be om ursäkt, för jag vet att du inte längre vill ha mig där. En person du inte ens försöker känna längre. En vacker dag tar mitt andra tålamod slut, och jag ber ännu en gång om ursäkt för saker jag inte rår över, för att jag sa saker jag länge velat säga, för att få dig att förstå men som du inte tog emot.
Fler sömnlösa nätter väntar, fler våta kuddar kommer det att bli. De närmaste månaderna på grund av dig.
Jag talar inte längre, jag orkar inte bli besviken. Jag har gett upp och du försöker inte ens få mig att vända tillbaka.
I tron av att ingen saknad skulle kännas möter jag mitt livs största motgång. Det enda som finns är bilden av dig, när du kände mig. När åren var terminer, när sommaren var helig och nätterna var allt.
Fortfarande är åren terminer, sommaren är helig och nätterna är allt. Men du känner mig inte längre. Inte som jag vill.
