Har ni någonsin känt den där maktlösa känslan. Den där känslan som smyger sig på när man vill ha någonting så starkt men som man inte kan få? Har ni någonsin känt desperationen efter någonting så ni bara velat skrika? Om ni har det, förstår ni exakt hur jag känner - just, precis nu.
 
Säg att du hittat någonting nytt, gått ifrån ditt gamla jag. Det du en gång hade låg begravet inom dig är nu borta - du är fri! Sen ser du något nytt, en ny sida av något du aldrig sett förut, och du kan inte, inte ens för en sekund få det att försvinna från ditt huvud. Det enda som faktiskt existerar är det där! Det finns inga band mellan dig och... det där, det finns inga känslor från någons sida. Det finns något annat som inte går att sätta fingret på. Bara det att du vet exakt vad du vill ha.

Om dröm vore verklighet skulle jag inte vilja ha det ovanstående, inte vad jag vet. Men verklighet förblir verklighet och dröm förblir dröm so I guess we'll never know. Och det är just det som är så häftigt! Men varför skriker då kroppen av desperation?! Varför kan aldrig tankar skilja på verklighet och dröm?

En kväll var allt som krävdes - tydligen. Några få timmar, några få meningar, några få utbytta ord, några få blickar. Det var allt som krävdes för att släppa det gamla, gå vidare och fastna igen.
Det här säger er ingenting, det säger inte mig någonting mer än att jag känner igen det. Och som pricken över i:et byggs en längtan efter någonting, någonting som får en att sträva framåt, vilja gå framåt och utvecklas. Man vill inte vända, aldrig någonsin igen.
I all denna maktlöshet finner man någonting större än desperationen som byggs och känslan av att vara maktlös, någonting som inte går att sätta fingret på...