Jag kom just på, att det börjar dra ihop sig till alla folkhögskolesökningar som ska göras. Helt plötsligt, efter månader av sökande efter den perfekta skolan då jag tillslut lyckades hitta fem stycken som lockar, börjar jag tveka. Det är svåra skolor jag valt, det är inte lätt att komma in och det finns så många otroligt duktiga musiker från hela Sverige och jag måste vara bättre än dem.

Jag har inte sett så mycket av Sveriges hobby-musikliv men kanske mer än du, vad vet jag? Och jag kan säga att det ligger på en nivå som heter duga och de kan saker som de inte ens vet att de kan, de har tekniker de inte ens vet att de har. Medan jag, konstant får tänka på magstöd och röstbyte och ståställningar och allting vad det nu är. Tänk om jag inte kommer in.

Tänk om jag hamnar där jag minst av allt vill hamna. Eller, alla de skolor jag söker vill jag gå, men jag vill börja om mitt liv. Helt. Jag vill komma till ett ställe där jag inte känner någon och ingen känner mig.

Jag är nervös. Kanske för att jag är själv i mina sökningar från klassen och min bekantskapskrets. Kanske för att jag inte bara ska välja en låt som visar mitt kunnande, mitt register och samtidigt gynnar min röst, utan för att jag också ska lyckas ta mig till alla dessa skolor, ute i skogarna. Helt. Själv.
Tänk om jag inte kommer in...

Är det någonting jag verkligen inte tycker om, så är det julstädning!
Inte det att jag måste städa (vilket jag förövrigt gjort idag), för det är rätt skönt när det är klart.
Nej, det är föräldrarnas hysteri som är så fruktansvärt otrevlig. De är på dåligt humör, och säger eller frågar man någonting fräser dem till svar, plus att man vågar inte visa sig för då ska man visst torka golven eller varför inte bona golven eller damma hela övervåningen, eller göra någonting annat. Jag antar att det är min lathet som sätter stopp för att ta de där 14 trappstegen till övervåningen för att slippa deras tjurighet och städhjälpande.
Om de inte får för sig att komma ner och fråga en, förstås.

Just idag känner jag mig som det lilla barnet jag en gång var. Det känns som en evighet till julafton. Och det beror inte på några fancy julklappar, för några sådana blev det bestämt inga köpta i år, nej det beror helt enkelt på att julafton är fridens dag. Inget stress eller mathjälpande (Gud jag är verkligen lat) då mamma alltid anser att vi har rätt att kolla på Kalle Anka om vi vill - vilket vi självklart vill! Det ända som må hända, det är att bli tillfrågad att promenera hunden, vilket faktiskt är rätt mysigt på julafton. Man kan (om man är som jag - lite snokande) titta in i alla fönster och känna julefriden i alla andra hem. Det har blivit en liten julaftonspromenadstradition i mitt liv.

Annars så kommer nog julafton bli lika trevlig som alltid, men självfallet också aningen tom då syrran, även i år, befinner sig på andra sidan jorden och arbetar. Och i vanlig ordning kommer dagen att kännas nästan lite för lång runt klockan tio då man inte har så mycket annat att göra än att vänta på att få gå till kyrkan och midnattsmässan. Även den ska som vanligt besökas i goda vänners sällskap och även det kan man väl kalla för en tradition.

Julminne:
Ja, det måste ju bara finnas med när det nalkas ännu en jul, min nittonde för att vara exakt (det känns så konstigt det där, att säga att man har firat nitton jular när man bara levt arton år...) Anyway.
Detta julminne är egentligen ingen big deal alls, händelsen utspelade sig förra året och jag blev smått överraskad.
Jag vet inte vad klockan kan tänkas varit.. sju på kvällen kanske och det knackade på dörren. Utanför stod Amanda, min Amanda! Med den finaste julklappen av dem alla, den har faktiskt också presenterat mig för en helt ny typ av present som passar sig till alla möjliga evenemang. Hon hade planterat träd i Afrika till mig och många fler av hennes vänner.
Är inte det den bästa julklappen? Inte bara det att man ger bort någonting fint till någon, så gör man även någonting för världen och för miljön! Själv köpte jag en halv skog till många vänner som tog studenten i våras, väldigt bra grej om jag får säga det själv.

Ja, det var mitt julminne och min kommande jul...
Och jag önskar er en
God Jul


Kärlek.

Idag är det Lucia! Men det tjuvstartades lite igår i skolan. Jag älskar Lucia. Men sjunger låtarna så där jobbigt mycket så när det tillslut är över vill man bara spy på låtarna och aldrig, aldrig mer sjunga dem igen! Men så går det ett år, och längtan börjar krypa i en, längtan efter ljuset i mörkret, längtan efter traditioner, längtan efter Lucia.
Ända sen jag var elva år har jag lussat varje år, otaliga gånger (förrutom förra året måste jag medge då jag befann mig i Marocko) och därför känns det nu tomt att tänka att det här kunde varit sista gången. Men det var ett bra avslut, för jag tyckte seriöst att vi gjorde det bra! Bättre än på repen till och med.
Och att tala om den där...fjärilar-i-magen-känslan som infann sig när dörrarna öppnades och man klev in i aulan, jag vet inte. Men man kanske kan uttrycka det så att man älskar det, trots enorm nervositet.

En annan sak som är väldigt konstig på Lucia är att man alltid är mest nervös då, vad man än ska göra under året så är det alltid Lucia man är mest nervös inför!

Hur som helst. Mysigt var det i alla fall.
Efter att ha gått upp klockan fem i går morse (motsvarande halv åtta andra dagar) är jag otroligt trött och seg idag, men ännu ett Luciatåg ska genoföras med Bergslagens Lucia och imorgon ska jag jobba på kvällen!
That's my weekend.

Ta väl hand om er


Innan första föreställningen. Det var allt annat än inte nervöst.




Jag och Gerda
<3

Jag har aldrig förstått och kommer nog aldrig förstå bakfylla. Det är ett mysterium i sig, kanske, tack vare mitt exemplariska jag (?), aldrig blivit sådär otroligt, jobbigt jättefull och spytt och haft mig. Men nära där till och det räcker gott och väl. Nej, jag har haft turen att klara mig bra, förrutom på ett plan, jag verkar ha fått den där segheten i stället. Av någon anledning tycks jag alltid vara mer trött än någon annan av mina partypolare. Av någon anledning är det jag som kliver upp ur sängen och går direkt till tv:n för att somna om igen, hela dagen. 

Idag är en sådan dag. Fast å andra sidan har jag besökt storstan, men jag fick kämpa för att hålla upp ögonlocken i bilen dit och dän. Så egentligen kan jag väl säga att dagens "bakfylla" (om man ens kan klassa det som det, jag är tveksam) är aningen bättre än övriga.

För er som inte vet, eller har förstått det så var jag ute och roade mig igår, i staden, den lilla staden - Lindesberg. Personalfest stod på schemat, vilket förövrigt var jättejätte trevligt att träffa alla utanför arbetet, och även cheferna. Inte nog med att det var personalfest skulle även en releasefest äga rum på hotellet. Någa få av kulturskolans lärare har släppt en skiva och jag kan säga att jag har lyssnat på Myspace och där finns ingen brist på talang inte. Men åter till storyn.
Jag och min vän Gerda begav oss runt halv tio till hotellet och upptäckte att där var det folktomt. Nog för att festen startade redan klockan sju, men att den vore över redan halv tio kändes lite för mycket. Men vi tog oss i alla fall vidare mot Bistro, för det ska ni veta, om det var några som ville parta just denna kväll, så var det vi!

Väl framme vid bistro upptäcker vi ju att där inne sitter ju hela lärarskaran, på rad, så vacker. Medan jag och Gerda stod och funderade utanför om vi skulle våga oss in eller inte så ringer Frida så rart på mobilen. Hon bjuder oss, helt impulsivt till Bea som dagen till ära fyllde arton år. Så vi begav oss dit, för en stund. Sedan drog hela gänget vidare till - just det, Bistro.
Trots en tidig kväll, hemma redan kvart i ett, så var jag trött som bara den! Jag tror jag håller på att åldras. De senaste festerna jag har besökt har jag blivit trött redan runt tolv, det måste ändras!

Hur som helst så blev dagen/kvällen kanon och jag hoppas att den reprisas snart igen.

Hur såg din kväll ut?

Studiedag... På en tisdag?
Bara för att klaga lite liksom.
Förövrigt älskar jag tisdagar, kör och sånglektion på samma dag, är det inte underbart så säg!

Men trots att dagen bjuder på studiedag tror jag att jag kommer bli nöjd med dagen. Det ska sjungas på sjukhuset med Gärda med ä och Jesper med e på sjukhuset i dag, likaså imorgon. Jag hoppas att det blir bra och roligt! Även då det borde repas just i denna stund, men jag lovar er - så fort jag fullgjort min plikt att skriva dagens blogg blir det övaövaöva!

Förövrigt så är jag tacksam idag. Inte bara för låten landslide som Gärda nu har skickat mig, utan för att den ger en inspiration och det är alltid uppskattat. Idag lever jag livet, helt enkelt.

Dagens inlägg blev en aning oseriöst i jämnföresle med föregående, men det kanske även var på tiden.
Vänner, ta hand om er idag.

Love