Julen är över, för den här gången. Som alltid nu för tiden känns det sorgligt och tomt när någonting är över, och jag frågar mig själv varför?
De senaste åren har julen bara varit som en lång helg, bara en slapphelg med mycket mat och godis - utan att faktiskt behöva tänka på hur mycket man ätit och må dåligt över det. Det är också en ovanligt familjerik helg, men egentligen inget mer än det. Men i år var det annorlunda.

Dan före dan före dopparedan stod jag lite förundrad och tittade ut genom altandörren, ut på granen som tappert stod och väntade på att få komma in i värmen. Jag stod där och trampade i väntan på att kvällen skulle komma, natten skulle passera förbi och morgondagen skulle uppenbara sig, bara för att få klä den där älskade granen. Men tiden gick ju inte snabbare för det...

Tillslut i alla fall, så blev det dags att klä den där granen.
- Men innan jag fortsätter min lilla julsaga så ska jag tala om att jag må vara traditionsbunden, men öppen för nya förslag men julen, den är helig! Dessvärre är min syster inte alls för traditioner. Hon spenderar hellre dagarna innan jul (och kanske självaste julafton med) i stallet eller hos vänner eller vid datorn. Någonstans, utom hemma. Jag tjatar och jag tjatar men nej, julskivor och granklädning är helt enkelt ingenting som tilltalar henne. Dessvärre.

Så jag tog tag i saken, klädde granen (som på senare år fått börja gå i någon modetappning - ändast vissa färger, ändast vissa kulor och ändast visst glitter.) I'm in charge.

Granen var klar. Dags för... Uppesittarkväll! Det, skinkmackan och glöggen, allt på samma gång - det är det heligaste av allt! Men ändå var jag inte nöjd. Allt var bra, allt var juligt utom det viktigaste - julafton var inte där! Jag kände mig som jag var sju igen och väntade på tomten eller Kalle Anka. Allting kändes så pirrigt så... nyfiket som att jag hoppades att få allt jag önskat mig i julklapp fast vi inte ens hade julklappar i år.
Det är en lustig känsla, någonting levande på något vis. Och julafton ja den kom ju. Ända gången jag var riktigt nöjd var när klockan slog tre och det var dags för Lasse Kronér och Kalle Anka och när klockan visade sju och Karl-Bertil Jonsson stod på tur. Vilken fantastisk liten saga det är förresten. Ja, inte för att det kom som en övverraskning för mig men jag är bara tvungen att poängtera det.

Men för att avrunda. Min julafton var supermysig, dock utan midnattsmässan. Det bryter dock mot mina jultraditioner men ibland är man för trött för att gå till kyrkan helt enkelt. När det inte heller blev ett stort gäng kändes det heller inte lika lockande, även då Annas och Patricks sällskap hade dugit alldeles perfekt.

Ja, hur som helst. Min julafton var bra och jag är nöjd med TP-spelandet och sällskapet och skämten och jag hoppas verkligen, från djupet av mitt hjärta att ni hade en bra och trevlig jul och att ni var lyckliga. Because in the end, it's all that matters.