Är det någonting jag verkligen inte tycker om, så är det julstädning!
Inte det att jag måste städa (vilket jag förövrigt gjort idag), för det är rätt skönt när det är klart.
Nej, det är föräldrarnas hysteri som är så fruktansvärt otrevlig. De är på dåligt humör, och säger eller frågar man någonting fräser dem till svar, plus att man vågar inte visa sig för då ska man visst torka golven eller varför inte bona golven eller damma hela övervåningen, eller göra någonting annat. Jag antar att det är min lathet som sätter stopp för att ta de där 14 trappstegen till övervåningen för att slippa deras tjurighet och städhjälpande.
Om de inte får för sig att komma ner och fråga en, förstås.

Just idag känner jag mig som det lilla barnet jag en gång var. Det känns som en evighet till julafton. Och det beror inte på några fancy julklappar, för några sådana blev det bestämt inga köpta i år, nej det beror helt enkelt på att julafton är fridens dag. Inget stress eller mathjälpande (Gud jag är verkligen lat) då mamma alltid anser att vi har rätt att kolla på Kalle Anka om vi vill - vilket vi självklart vill! Det ända som må hända, det är att bli tillfrågad att promenera hunden, vilket faktiskt är rätt mysigt på julafton. Man kan (om man är som jag - lite snokande) titta in i alla fönster och känna julefriden i alla andra hem. Det har blivit en liten julaftonspromenadstradition i mitt liv.

Annars så kommer nog julafton bli lika trevlig som alltid, men självfallet också aningen tom då syrran, även i år, befinner sig på andra sidan jorden och arbetar. Och i vanlig ordning kommer dagen att kännas nästan lite för lång runt klockan tio då man inte har så mycket annat att göra än att vänta på att få gå till kyrkan och midnattsmässan. Även den ska som vanligt besökas i goda vänners sällskap och även det kan man väl kalla för en tradition.

Julminne:
Ja, det måste ju bara finnas med när det nalkas ännu en jul, min nittonde för att vara exakt (det känns så konstigt det där, att säga att man har firat nitton jular när man bara levt arton år...) Anyway.
Detta julminne är egentligen ingen big deal alls, händelsen utspelade sig förra året och jag blev smått överraskad.
Jag vet inte vad klockan kan tänkas varit.. sju på kvällen kanske och det knackade på dörren. Utanför stod Amanda, min Amanda! Med den finaste julklappen av dem alla, den har faktiskt också presenterat mig för en helt ny typ av present som passar sig till alla möjliga evenemang. Hon hade planterat träd i Afrika till mig och många fler av hennes vänner.
Är inte det den bästa julklappen? Inte bara det att man ger bort någonting fint till någon, så gör man även någonting för världen och för miljön! Själv köpte jag en halv skog till många vänner som tog studenten i våras, väldigt bra grej om jag får säga det själv.

Ja, det var mitt julminne och min kommande jul...
Och jag önskar er en
God Jul


Kärlek.