Och i din port har ingenting ändrats utom just på din, bredvid ditt namn står ett namn till

Jag har någon slags spärr inom mig. När en, för mig okänd, artist blivit stor och skaffat sig fans i varenda hem sätter jag ner foten och totalvägrar lyssna, för jag vill inte lyssna på något som alla redan lyssnar på. Men så ibland (eller ganska ofta) tar nyfikenheten över och jag lyssnar och finner vackra låtar med vackra artister - och detta har nu hänt. Ännnu en gång.

Jag och Oskar Linnros har just bekantat oss med varandra och jag kan tycka att vissa låtar kräver en del bearbetning från min sida för att jag ska falla för dem, medan hiten Ack Syndbyberg redan hittat en trygg plats i mitt hjärta. Men Från och med Du är nog den låten som sätter mitt hjärta i gungning mest av alla låtar just nu (och inte bara mitt, tydligen). Men för mig beror det inte på den härligt svängiga musiken som till en början påminner mig om Movitz's äppelknyckarjazz och ger fina minnen från vår avslutningskonsert för ett år sedan. Det beror inte heller på Oskar Linnros härligt halvporriga Mmm'n lite här och var i låten och inte heller den halvtöntiga kören i bakgrunden för den delen, nej, ingenting av det.
När jag hör låten väntar jag bara på en sak, en mening - 2 minuter och 47 sekunder in i låten. Den mening du just läste, den där som beror varje gång. Då jag för några sekunder, för första gången, kan höra ren och skär smärta någonstans i Oskar Linnros röst, överskuggat av fin och lyckad "så fin sång som möjligt för att beröra" (jag känner igen det där, när man kämpar med att sjunga det bästa man gjort bara för att få se en liten tår i ett enda öga i publiken, och det är enklast så, att lägga tanken på sången och bara se vikten i att ge något till de som lyssnar istället för att tänka på det som gör ont).
Den meningen känns äkta, annars finner jag mest Oskar Linnros som en riktig party och humörshöjare, men där har du mig Oskar, som i en liten ask. I 20 sekunder är det bara du och jag för en stund, din smärta och min.
Det är fint.

Mina växande visdomständer is really getting on my nerves - bokstavligen.
Om det inte vore för dagens besök på Cloettafabriken i Ljungsbro vore jag alldeles nedbruten av denna smärta.
Jag hoppas på en bättre dag imorgon.

Jag undrar om det är ett verkligt fenomen, eller händer det bara mig det här med sommarlovsapati? Jag tänkte att jag borde växt ifrån det nu, och i början av sommaren kändes det som det. Men chi fick jag, för jag hade tydligen fel.
Och min lilla ångest över att jag inte får någonting gjort har jag redan tagit upp här, men jag besitter just nu helt andra tankar om saken.

Det fascinerar mig, detta fenomen, och jag finner det (trots allt det jobbiga det innebär) rätt så intressant...
OM det nu är så att det drabbar fler människor än mig så måste det väl betyda någonting, eller? Att inte göra någonting alls, ger en lust att göra ingenting alls, men kanske främst ingen ork att göra någonting alls. Och det är ju väldigt fascinerande det där - att vila gör en trött. Det är lika häftigt som när jag inser att jag är trött när jag sovit för länge, hur går det ihop egentligen? 
Och OM det nu gäller även dig, och en vän till dig och en vän till mig och en bror till dig och en syster till mig så måste det väl finnas någon biologisk förklaring, och att detta måste betyda att vi ska göra saker. Och ja, det kanske inte är några breaking news för det är ju ganska så... naturligt att vi gör saker. Men ibland kan jag tänka att det är vi "moderna" människor som byggt upp alla "måsten" och "borden", men i själva verket kanske det hela till viss del är meningen, rent biologiskt? Och det sätter ju saker och ting i nya perspektiv, eller?

En fredagskväll som denna, i mitt sommarlovsapatiska tillstånd så finner jag det hela väldigt intressant och jag känner kanske en aning storhet i mig själv när jag nu kanske kommit på någon stor biologisk upptäckt (som säkert redan har den ultimata förklaringen redan), men jag tar åt mig äran för stunden och återgår till mitt funderande. Jag lovar att informera er om ytterligare studier förekommer.

Jag antar att det krävs arbetslöshet för att stanna uppe till halv ett varje natt och starta varje morgon med att stänga av väckarklockan som ringer klockan tio och sova vidare till klockan elva. Och att frukosten sedan tar en timme i sig är nog ytterliggare en följd av brist på någonting att göra (för egentligen är jag ju inte arbetslös, jag är mellan två utbildningar) 

Men jag har påbörjat en låt, bara pianot (och cello) än så länge. Men jag gillar det, och det ska nog kunna bli  något vackert och aningen nytt för mig. Jag hoppas det blir av, att inspirationen infinner sig. Kanske även lite inspiration till att göra lite sångläxa, eller pianoläxa... Eller göra någonting över huvud taget. Det vore fint.

Jag antar att jag aldrig riktigt kan nöja mig, för nu har jag gjort det igen. Bloggen har ny design och det känns sådär "nytt och spännande" som när jag just skaffat mig bloggen. (Tänk förövrigt vad fort tiden går).

Mamma och pappa har farit till Riga i tre dagar, så jag har huset för mig själv - med en syster förstås.
Det är så tyst och lugnt, men kanske framför allt skönt!
Det var längesen jag var ensam en längre stund, och jag värderar varenda minut.

I övrigt funderar jag över min ekonomi som är rätt så instabil för stunden. Ingen inkomst på hela sommaren börjar synas vid det här laget. Nu har jag förstås fått ett litet sångjobb - jag ska sjunga på Joels systerbarns dop, det ska bli fint att göra det! Roligt att sjunga också, det var alldeles för längesen.
I övrigt vill jag ju förstås till Götet igen, men jag tror inte jag har råd. Plus att jag har ingen "anledning" att åka ner mer än att umgås, och det brukar väl ta tre dagar, och jag vill bara tala om för er lyckligt ovetande att det är väldigt  d y r t  att åka tåg. Plus att jag ju börjar skolan snart.
Men allt var så bra sist, allting var så perfekt.  Men snart är det Billystart. Jag längtar!

Jag tror inte jag överraksar någon av er när jag säger att min Göteborgsvistelse var BRA!

I måndags kväll, när jag kom till Göteborg mötte Erik upp mig på stationen, så åt vi god mat på Fröken Olsson, och hängde sen i trädgårdsföreningen resten av kvällen. Det var en fin dag.
Jag kom till Cornelia strax efter nio, och vi spenderade den kvällen (precis som de andra) framför tvn och sex and the city!

På tisdagen var det dags för Liseberg! Jag har aldrig klarat av att vara på Liseberg i sex timmar, men i tisdags gick det utan problem. Till saken hör att vi fick gratis inträde av Becky och även åkbiljetter, och på Liseberg tycks de ha någon "deal" att inte ta varandras åkbiljetter om man jobbar på Liseberg, så Becky gick först i kön till karusellerna och visade att hon jobbade där så vi fick behålla våra åkbiljetter. Jag förbrukade tre stycken åkbiljetter den dagen!! Jag åkte verkligen allt jag ville åka, plus lite till.
Innan jag åkte ner var jag helt säker på att jag skulle åka uppsvinget* men när jag väl kom till Liseberg blev jag jättenervös och hoppade över det första Uppsvingsåket. Sen tog jag mod till mig - eller tvingade mig själv att göra det. Jag tänkte att eftersom jag gjort det en gång så kan jag lika gärna göra det igen, men det var inte utan nerver jag satte mig i gungan. Men jag gjorde det, och eftersom det inte var någon kö till gungan kunde vi åka en gång till på direkten, sen kände jag att det ändå fick duga.
Men uppskjutet och höjdskräcken var två andra attraktioner som jag gillade starkt - och balder förstås. Kanonen var lite mer av en nära-döden-upplevelse fast med väldigt mycket lycka, men ett åk fick räcka.

Så var ju tanken att jag skulle åka hem på onsdagen, men så skulle visst Jens och Davis ha spelning på fredagen, så Cornelia erbjöd mig sovplats i tre nätter till, så jag stannade kvar helt enkelt!

Så på onsdagen låg vi vid badet hela dagen och torsdagen spenderades i Göteborg, bland annat i Haga där vi åt och fikade på Husaren, världens bästa café.
Sen kom fredagen och Cornelia jobbade. Istället hängde jag med Becky på köpcentrumet Allum i Partille och sen kom Erik till Partille och joinade oss, och jag hämtade mina grejer hos Cornelia och vi begav oss på en halvtimmes förfest hos Becky innan vi var tvugna att ta bussen till Göteborg om vi skulle hinna till spelningen.

Den följdes av utgång på Lilla Linné på Linnégatan, ett jättemysigt ställe med goda shots - tydligen. Sen gick vi till ytterligare ett ställe på andra lång och hängde där tills det var dags för fyllemat på Burger King och sedan hemgång.
Jag och Becky var hemma i partille runt halv fyra, och gick sedan upp klockan åtta igen i lördagsmorse för att jag skulle hinna med mitt tåg klockan tio från centralen.
En underbar kväll!!
Ja, det var min Göteborgsvistelse det.

Jag älskar Göteborg, och jag älskar mina vänner!
Jag hade sex underbara dagar, tack!


På återseende.





*Uppsvinget är en karusell som är som en gunga, men man sitter bara fast över magen, och inte över resten av kroppen som i typ berg och-dalbanor. Och så går gungar man över 90 grader upp i luften - och det finns ingenstans att hålla i sig!

Jag ska till Göteborg igen!
På måndag hoppar jag  på det välbekanta tåget som tar mig ner till världens bästa storstad fylld av fina vänner. Om jag återser Lindesberg igen på onsdag eller torsdag är ännu inte bestämt, jag har en ombokningsbar biljett. Jag får helt enkelt se hur många sovplatser jag kan locka till mig.
Åh, tacktacktack för att ni finns därnere, jag längtar efter er!

I guess I'm stuck with the twilight obsession again. Men inte mig emot.
Efter att ha sett Eclipse på bio här om dagen beslutade jag mig för att ta mig för den boken igen, och ja.. Jag slukade den lika snabbt med samma intensiva spänning som förra gången och jag har redan tagit mig an Breaking Dawn, igen.
Jag tror inte jag ska börja med att gå in på alla detaljer som gör Twilight så bra och så spännade och så fängslande. Men ja, att Edward gör det hela mer tilltalande ska jag väl inte sticka under stolen med, men det finns någonting annat också - långt från allt vad Edward heter. För Stephenie Meyer når mig (och en del andra, tydligen) på ett sätt få författare har lyckats med tidigare (hon och Marian Keyes, typ).
Och jag är bara tacksam att få fördriva lite tid och varför inte med en bra bok? Om inte annat är det skönt att få slukas in i värld långt ifrån körkortsplugg.
Förövrigt var jag på riskettan idag, en totalt meningslös kurs som inte gav mig någonting annat än tre ödslade timmar på saker jag redan förstått. Men nu är den gjord i alla fall och nu är det bara mitt eget teoriplugg och bilkörande som återstår av förberedelserna inför ett körkort.

Nej, nu kallar Breaking Dawn.
Snart ska jag ta tag i mitt låtskrivande, någonting bubblar i mig men som inte riktigt lyckats tagit sig ut ännu. jag vill skriva något storslaget.