Jag känner mig djup idag, riktigt djup faktiskt. Först hade jag tänkt gå och gräva ner mig i min säng med fem kuddar och dricka thé, sen kom jag på att det är rätt tråkigt. Det blir ändå aldrig sådär mysigt som i The Holiday när Kate Winslet slänger sig i den nästan för mysiga sängen, eller som när Cameron Diaz tänder brasan och kryper upp i soffan i det alldeles för gulliga huset på den Engelska landsbygden. Nej, då är det bättre att sitta här och tala om för omvärlden hur djup jag faktiskt känner mig idag.

Jag blir alltid lika fascinerad av dessa lovdagar som får en att bli såhär tankspridd och djup. Utöver mitt pluggande och min lilla tid för umgänge med Helene och Clara har jag verkligen gått på djupet med tankar om livet idag. Jo, faktiskt. Jag har planerat mitt liv, från idag till den dagen jag dör. Jag har till och med spridit mitt dagliga budskap vidare, i alla fall till Linda - live you dreams! Och hur sant är inte det egentligen? Det är så galet bra sagt av mig, om det nu ändå vore jag som kom på det. Varför inte göra det? Vad stoppar en? Vad får en att tvivla?

Vad min dröm är vet ni alla, i alla fall ni trogna läsare - och jag tror ni börjat tröttna på mitt peptalk om att kämpa för det man vill och leva som man lär och ja, you name it.
Men idag ska jag peppa för nåt annat, helt annat - men ack så viktigt. Något så vackert som kärlek.
Jag pratade men min kära (numera) halvmarockanska syster här om kvällen och hon påminde mig om hur kärleksblödig jag är, hur jag gråter till filmer som har det minsta kärlek i sig och hur jag blir rörd av att höra någon säga att den älskar någon. Så sant som det är sagt, that's me.
Min kära vän sa något så klokt till mig - vad har man att förlora?
Och hur många gånger har man inte hört det där förrut egentligen, men sättet hon sa det på. Vad har man att förlora?
En gång i tiden hade jag en vänskap jag inte fick förlora, men den förlorade jag ändå. På grund av vadå? Att jag sa vad jag kände - nej! Varför leva på som vanligt när det finns någon man faktiskt bryr sig om? Varför inte säga något när man faktiskt har en mun att tala med? Saker kan förändras, saker kan gå fel men sånt är livet och det är bara att vänja sig, eller hur? Men saker kan faktiskt gå bra också, det kan bli det bästa man gjort i hela sitt liv. Och om man nu tar modet till sig att säga något så fint att man tycker om någon, är väl det bland det finaste man kan säga till en människa, om man menar det! Det betyder ju bara att man sett den här personens inre och sett någonting fint och bra, någonting som man tycker om, någonting man söker här i livet! Och det, det är väl bara så fantastiskt!

Så därför, slår jag ett slag för kärleken idag! Jag hissar á la Rix Morron Zoo - och jag hissar kärleken! All kärlek är bra kärlek.
Vi människor vi borde öppna oss mer, vara mer kärleksfulla. Öppna för förslag helt enkelt. Se er om, och inte bara ytlig! Se, djupt, inom varenda människa. För varje dag upptäcker man någonting nytt hos någon och varje gång man gör det blir man lite lyckligare, i alla fall jag. Det betyder att man ser den personen, man letar efter den personens inre och det betyder att man bryr sig, att man vill se, att man vill känna... något!
Så pass djup är jag idag.

Jag trodde att våren var på väg med allt vad våren har att bjuda på - videkissar, soliga dagar, vakna en lördagmorgon till fågelkvitter och sprudlande kärlek vart man än vänder sig. Men bara sådär, en kväll i mars, den tjugofjärde för att vara exakt faller snön ner från himlen igen och allt blir sådär vitt igen, allt blir sådär... som vi har tröttnat på nu!
Jag hade sett fram emot fågelkvitter på morgnarna, härliga somriga dagar och sprudlande vårkänslor, men det får vänta!

Men trots att vintern slagit tillbaka och fått sin revanch för de så tråkiga vintermånaderna kan jag inte låta bli att njuta lite av livet - i alla fall så länge jag kan hålla mig inomhus vid kaminen (helst utan minsta tanke eller behov av att få bort högen av skolarbete som bara växer här bredvid mig). För oavsett snön som lyser vit på marken, de kala träden som svajar i vinden och kylan som sticker som nålar så fort man går ut är det vår inom mig. Inom mig kvittrar fåglarna, träden börjar slå ut sina löv och vårkänslorna spirar sedan länge. Och för första gången på länge har jag någonting värt att längta efter, någonting att kämpa för igen. Och för första gången på länge orkar eller vill jag inte bry mig om vad andra människor tycker. Jag vill bara vara jag och sån jag borde vara, sån som mitt hjärta tycker jag ska vara. Jag orkar inte med ännu en period i mitt liv när jag inte kan säga det jag vill säga för att det är pinsamt för andra eller för att det är "fel" att säga - enligt någon annan. Nu vill jag bara leva, med andra som förstår sig på mig och ingen annan, men människor jag känner mig trygg med, människor som låter mig vara mig själv. Och äntligen har jag hittat en sådan människa... 

All the time I tried to tell you, dear.
Birds are singing simple songs for you and me now that you are here.
I want to see you hear the things I do now that you're mine,
A very pretty sight through my eyes.
I'll always be waiting here for you.
I will always stand here holding dandelions and chocolate for you.
I want to see you watching what I see now that you're mine..
The cloud that keeps on changing till the end of time.
With you here these pretty things keep appearing in my mind.
Through your eyes... 

Det är ofattbart. Det är ofattbart hur fort allting gått. Det jag fruktade och längtade efter mest är nu över och jag njöt näst intill hela tiden!
Allting tog fart för ett halvår sen och fredagen innan jullovet fick vi vårt älskade manus och då var det tre månader kvar, vilket då verkade vara en evighet. Sen kom den där dagen, då första föreställningen skulle göras och  se så bra det gick! Sen fick vi våran dal då vi var för trötta och otaggade för att ge vårt allra bästa - men vi ryckte upp oss och sista föreställningen igår blev en succé och de där nittio minuterna njöt jag varenda sekund!
From that moment on there'll be no more "behind the scene-moments" tillsammans. All glädje och alla skratt som fyllt det smala utrymmet bakom scenen där i aulan skulle snart försvinna. Allting vi gått igenom skulle snart vara som bortblåst. Alla nya människor man lärt känna, alla nya vänner man skaffat sig på bara en vecka. Det är magiskt!
Och under alla pauser, så mycket jag skrattat då, det i sig är helt ofattbart! Alla skämt vi dragit där bak, dåliga som bra. Jag kommer minnas dem! Uppvärmningen med Stefan innan varje föreställning: "Mmm, mamma. Heja Henrik Hoppa Högre!"... Ja, ni som var med vet vad jag menar. Hela stämninen som infann sig när alla var sådär peppade så man kunde springa ut på scenen och bara.... leva!
Jag kommer sakna allt. Jag kommer sakna det feta äckliga sminket, svettlukten nere i logen efter varje föreställning, alla klappar på axeln, alla "moments" med de andra. Människorna. Känslorna. Allt.
Men det tog slut tillslut, precis som vi alla visste. Och det blev ett sjuhelsike slut dessutom.
Utgång på krogen med såväl lärare som elever. Fylla stod på schemat för de flesta och det blev det bästa avslutet man kunnat få. Med dans, dricka, skratt, prat och sång. Och på tal om sång. Staffans otroligt fina sånger innan sista föreställningen till oss - vilken lycka! Allt har varit så bra, så minnesvärt, så älskvärt.
Snart försvinner hälften av det här underbara gänget, snart tar hälften studenten, det kommer bli så tomt. Men först ska vi ha nästan tre helt underbara, fantastiska månader tillsammans.
Jag vet att det kommer bli så!
Och som Stefan sa, sånt här brukar leda till många bra saker - only the future can tell...

The show must go on

För er som inte är en del av mitt dagliga liv känns det som att det kanske behövs en uppdatering. Våran stora, enorma, skrämmande men ack, så roliga föreställning vid namn "Cotton Club" har premiär om en vecka idag! Men vi fuskar lite med skolföreställningar redan på onsdag nästa vecka.
Jag är så nervös så jag seriöst tror att jag snart tuppar av att syrebrist - för jag andas inte! Det känns i alla fall så. Det är låtar som ska sitta, repliker likaså och koreografi plus en jävla massa självförtroende som för närvarande inte alls finns där den bör finnas just nu.

Inte nog med att min egen press på mig själv växer sig högre och högre börjar jag nu bli extremt orolig för mina medspelare som vissa av dem inte ens en sida av manus - ungefär. Så jag hoppas vissa rycker upp sig, på stubinen. Fredag, lördag, söndag, måndag, tisdag. Fem dagar har vi på oss att förbereda för föreställningen. Fem dagar av förberedelser i skolan. Jag är trött på tjat om ersättning, mat och sura miner över att vara i skolan på en lördag och repa. Fattar inte folk att det är premiär om en vecka?! If we could our work this wouldn't be necessary. Så sluta klaga och sätt igång och jobba och kan det vi måste kunna!

Jag är så nervös så jag inte ens vet vad jag ska skriva, mer än att mitt huvud värker och kroppen är trött trots knarkande av Berocca, jag hoppas det ändrar sig snarast. Men jag vet att jag kommer älska det där, jag vet det så väl och nästa lördag kväll när allting är över kommer jag gråta bara för att det är över. Jag kommer sakna det.

Men för att tala om något annat som går att uttrycka lite mer i ord; idag kom min efterlängtade skinnjacka.. Mmm. Älska den liksom. Än är jag dock inte så bekväm eftersom det enda som slår mig är hur snygga alla andra tjejer är i sina snygga skinnjackor....Meen, jag bestämmer mig för att inte tänka på det, for once.

Ikväll blir det Private Practise på tv, sedermera läsa manus och drömma.... Och only me vet om vad. Mmm. Galet, men åh så härligt och vårigt.