It's gonna be a brighter day.
Är det någonting vi aldrig lär oss här i livet så är det att ju lyckligare vi är och ju högre över marken vi flyger, desto hårdare faller man, men det hindrar oss inte från att ta risken.
Vad är det som får oss att om och om igen stå där och visa oss sårbara och blotta våra hjärtan och säga "här, ta vad du vill ha - allt är ditt", trots vetskapen om att vi med störst sannorlikhet går därifrån med brustet hjärta, öppet bröst och gråten i halsen?
Vad är det som får oss att om och om igen stå där med hjärtat i handen och ge av oss själva till allas åskådning, och visa vår sårbarhet för alla som vill se?
Vad är det som får oss att om och om igen stå där utan hjärtan och utan kärlek och trampa och våga tro, trots vetskapen om att det för alltid är över?
Är det idioti, eller är vi bara så pass starka att vi klarar av att bygga upp ännu ett hopp, en tro, en kärlek?
Det är konstigt hur snabbt livet kan vända. Det är konstigt hur snabbt livet kan vända när man minst av allt är beredd på det. Men det spelar ingen roll hur många tårar man gråter eller hur gärna man vill stoppa tiden så går livet vidare.
It's gonna be a brighter day.
Spring.
Dagen har präglats av ett aprilväder som heter duga, precis som resterande vecka såhär långt. Men tack och lov gick planen om en promenad runt lilla sjön inte i kras som befarat. Solen kom fram återigen och bestämde sig för att stanna, och det lyste upp hela dagen!
Idag till exempel, under den sköna promenaden prämiärades det minnsann. Första dagen på året utan jacka - den ni! Det är stort! Som om inte det vore nog såg jag att det börjar slå ut löv på träden, bara det är ju ett under i sig.
Alla dessa vårtecken, att de kan få en så lycklig som jag är just nu. Ni vet den där härliga känslan man har på våren (eller jag får den alltid på våren), att jag bara vill göra något spontant, inte veta vad som ska hända idag när jag vaknar på morgonen. Då man bara vill lägga sig på en filt på gräsmattan eller vid vattnet och äta glass eller bara vara. Det är vårkänslor, i alla fall för mig!
Vissa kallar årsskiftet för en tid till förändring, men för mig har det alltid varit våren. Det är på våren man vill och har orken att börja om, när solen börjar värma och dagarna blir längre. Det är då man känner att man skulle klara av att springa fem varv runt jorden, inte på vintern när det är tio minus ute!
Konstigt nog, är det alltid på våren jag saknar Gusselby som mest, där jag lekte med alla, där alla kände varandra. När alla barnen spelade fotboll eller lekte kurragömma på Marielund, men det är också på våren jag kan ta dem minnena och verkligen njuta av dem, inte deppa ihop över det "jobbiga statsliv" jag nu lever.
Våren är helt enkelt underbar, och jag tänker fortsätta min kampanj för våren. Now. and. forever. Typ.
Ciao Bello
My life is.
Vilken vecka! Alldeles för mycket att göra med alldeles för lite gjort och ett humör som växlat lika snabbt som vädret. Jag vill bara slappna av för en stund, men trots att helgen är här vet jag att jag inte har tid att slappna av. Jag har mycket som ska göras, mycket att tänka på, things we all need to deal with sooner or later, så att säga.
Imorgon ska jag i alla fall på Dop i Västerås, väldigt uppskattat att träffa halva släkten, det är ju lite av en favoritsysselsättning. Eller ja, det är väl ingen sysselsättning direkt men när det händer blir man på gott humör med massa söta barn överallt. Lite skillnad mot min kära systers åsikter i ämnet, men hon trotsar sina farhågor mot de små liven och följer med som trevligt sällskap - trevligt!
Jag bara sitter här och väntar på att jag ska orka gå till sängen och sova! Gick och la mig vid halv tolv igår - jobbade ju till halv elva! Somnade direkt, vilket jag med all sannorliket kommer göra nu också. Så jag ska nog resa på mig snart.
Jag måste bara dissa lite här också. Jag dissar människor som inte har ett dugg med andra människor liv att göra men lägger sig i till hundra än då, även då man inte känner personen...vaaar kom du in i bilden, liksom? Nej, skärpning medmänniskor!
Men jag kan ju inte avsluta på ett sådant negativt sätt så jag hissar två saker: Dagens underbara solväder och en härlig promenad med Gerda som resulterade i glass i solen på strandpromenaden.Perfekt!
Nu ska jag ta tag i mitt liv och göra mig i ordning för att sova.
Goodnight sweethearts.
Saturday night live
Det är lördagkväll och idag är ett stort bevis på att det faktiskt är vår och sommartid! Klockan visar nu exakt 19.20 och det, i vanliga fall skulle inneböra bäcksvart och sömnbegär, men idag är himlen än så länge blå med några fina moln och en sol som börjar sjunka lite försiktigt borta mot horisonten. Äntligen vår!
Och ja, som jag sa - det är lördagkväll. Den första lördagen på två veckor jag inte gör ett endaste dugg! Första natten som jag verkligen sov ut i natt, det också på två veckor! Så otroligt skönt. Att man numera har ett ryggskott mera och lite mer halsont än förr det får man helt enkelt se bortom!
En lördagkväll med att göra just ingenting. Inget msn (är planen so far), inget poppande av hög musik, inget mobilprat eller sms:ande (fast det är klart, sånt är ju alltid trevligt) - bara ingenting! Men vad är då ingenting? Det finns ju faktiskt inte att göra ingenting. Att stirra in i väggen och absolut inte tänka är ju inte ens ingenting! Men mitt ingenting blir godis, vatten och körslaget och förhoppningsvis en tidig sömn! Underbart! Som sagt - första helgen på två veckor, första natten på två veckor! Ja, bara det är ju värt att le lite extra för.
I övrigt mår jag bra, ni som undrar. Livet leker och det går sin gilla gång, berg-och dalbana med andra ord. Men, som vi alla har lärt oss av mina tidigare predikningar så är ju det just life.
Och om ni undrar något mer som till exempel vad som händer i mitt liv utöver bloggskrivande (som förövrigt aldrig heller blir av) så är det skolan som tar upp min tid, och hör och häpna alla välkända människor - jag har gått på varenda lektion den här veckan! Inte för att jag brukar skolka gärnet, men på senaste tid har det varit tungt, det må jag säga. Och utöver skolan är det sömn, arbete och plugg, fast mest dator tror jag. Även då jag aldrig sitter här nu för tiden. Ja och utöver allt detta så njuter jag väl av livets alla ljuspunkter, livets alla härliga (och inte fullt så härliga) människor och berg- och dalbanan som är en trogen återbesökare i våra ständiga liv.
På tal om liv läste jag ett bra citat idag av någon klok människa:
Varför säger man att livet är så kort? Det är ju det längsta vi någonsin kommer göra!
Jag blev glad, och saker som gör en glad är ju som vi alla vet uppskattade, i alla fall sådana människor som jag (och kanske du) som tycker om att vara glad.
Ja, glad som jag är så tackar jag för mig.
Sanna has left the buildning.
