Det är konstigt hur snabbt livet kan vända. Det är konstigt hur snabbt livet kan vända när man minst av allt är beredd på det. Men det spelar ingen roll hur många tårar man gråter eller hur gärna man vill stoppa tiden så går livet vidare.

Är det någonting vi aldrig lär oss här i livet så är det att ju lyckligare vi är och ju högre över marken vi flyger, desto hårdare faller man, men det hindrar oss inte från att ta risken.
Vad är det som får oss att om och om igen stå där och visa oss sårbara och blotta våra hjärtan och säga "här, ta vad du vill ha - allt är ditt", trots vetskapen om att vi med störst sannorlikhet går därifrån med brustet hjärta, öppet bröst och gråten i halsen?
Vad är det som får oss att om och om igen stå där med hjärtat i handen och ge av oss själva till allas åskådning, och visa vår sårbarhet för alla som vill se?
Vad är det som får oss att om och om igen stå där utan hjärtan och utan kärlek och trampa och våga tro, trots vetskapen om att det för alltid är över?
Är det idioti, eller är vi bara så pass starka att vi klarar av att bygga upp ännu ett hopp, en tro, en kärlek?

Det är konstigt hur snabbt livet kan vända. Det är konstigt hur snabbt livet kan vända när man minst av allt är beredd på det. Men det spelar ingen roll hur många tårar man gråter eller hur gärna man vill stoppa tiden så går livet vidare.

It's gonna be a brighter day.