Nyårslöften.
Jul är över. Gick inte julafton ovanligt fort i år? Det var frukost, lunch, Kalle Anka, godisätande, fika, paketöppning, tv, sen midnattsmässa. Så var dagen slut. Det kändes som en helt vanlig (vår?)dag bara med extra mycket mat, fika, presenter och finklädda människor - en helt vanlig dag utan snö i december.
Men jag beklagar inte det egentligen. Julafton är mysig men årets julafton kändes tom. För tom. En julafton utan farfar kunde jag leva med, för det är så livet är. Man föds och man dör, resten är upp till var och en. Men att inte ha syster hemma var faktiskt värre än förväntat. Nog för att ett långt samtal över skype gjorde det hela lite bättre kändes det inte som en riktig jul med hela familjen. Bättre blir det när hon kommer hem i januari, i alla fall för en vecka.
Snart väntas nyår också. Det innerbär fest, mycket folk, i viss benämning för mycket folk. Men jag ska nog överleva den smärre chock som faktiskt kommer inträffa trots förvarningar av olika slag.
Men nyår är alltid nyår, då allt ska vara perfekt. Ett bra nyår tyder ju på att bra år, sägs det. Alltid lika spännande att förutspå året som komma skall, men det blir ändå aldrig som man tänkt sig. Good or bad? You decide.
Trots att jag är aningen emot nyårslöften, då jag aldrig lyckas hålla dem kan man inte överleva 31 december utan att bekänna åtminstonde ett.
Idag bestämde jag mig för ett.
Jag träffade Emma idag, bara i några timmar men de timmarna var guld värda. Senast vi sågs kan jag inte ens minnas. Jag tror till och med att det var i somras.
Mitt nyårslöfte blir officiellt att ringa folk, höra av mig, ses, ta tag i saken. För det är en sån skön känsla när man äntligen ses igen efter månader att bara kallprat i skolan och man märker att man fortfarande är precis lika bra vänner och fortfarande kan prata om precis allting.
Snart slutar vi skolan, de flesta tar tag i sina liv. Jag ska flytta, många ska flytta, folk försvinner. Då vill man i alla fall försöka ha kvar kontakten med några. Jag tror att det kan vara skönt att ringa ett samtal och vips vara tillbaka i Lindesberg igen, bort från allt vad folkhögskolor och universitet erbjuder. Bara komma tillbaka till det gamla om så bara för några minuter.
Så nu har jag bekänt i alla fall ett av mina nyårslöften. Now it's your turn.
Löften
Jag är sjutton år. Sjutton och ett halvt för att vara exakt. Vid en väldigt nyligen ålder insåg jag att det löftet jag gav till mig själv redan brutits - vid sjutton års ålder.
Mitt humör är troligen efter pappa som är lika envis som jag, i alla fall när vi bråkar med varandra. Precis som han kan mitt humör svänga från superlycklig till aldrig någonsin skådat förbannad på en tiondelssekund.
Nästa punkt har jag inte tappat - ännu. Idag tillexempel tog jag en åktur med min nyligen körkortsdugliga syster som satte i sin nya "superbra" brända skiva i stereon, satte volymen på 18 och körde iväg.
- Däämpa! Sa jag. Spela inte så högt!
Neeej, tänkte jag. Pappa varning på den kommentaren!! Aja, det var bara once in a lifetime, än så länge.
Det där med badet, sadly enough, har jag förbannat mig själv för hela sommaren. Att vädret var dåligt skulle man kunna skylla på, dock inte om man heter Sanna Larsson. Hela mitt liv har jag badad, alltid, när som helst, i april till och med, när det fortfarande flöt isflak på ån. Jag badade i spöregn, i stekande sol, i hagel (om nu så hade varit fallet någon gång) vädret var inget hinder!
I år: Pappa: Ska du inte bada idag?
Jag: Nää.
Pappa: Varför inte?
Jag: Ingen lust, det är ju inte såå varmt.
Det var nästan så att jag drog mig själv baklänges när jag sa den sista kommentaren. Nejnejnejneeej! Vad håller på att hända med mig? Jag håller på att förvandlas till en 50 årig gammal kääring - vid sjutton års ålder!!!
Okej, nu var fallet inte så illa men principen är den samma.
Jag har det senaste året ändrat mina åsikter. Mamma och jag kan handla och tycka att samma sorts kläder är fint. Panik! Jag kan sitta i en diskussion och komma på mig själv med att hålla med. Det går emot hela tonårsprinsipen. Vad hände med upproren i familjen Larsson? De försvann visst nånstans...
Och att säga att jag haft någon att uppfostra vore ju eningen överdrivet, men jag har ändå förstått att jag har en förmåga att, när det väl gäller, vara en väldigt uppfostrande människa.
"Man ska leva som man lär" "gör inte så, sådär kan man inte göra" "man ska göra så för annars bli det fel, söddu". Ja, innerst inne måste jag ju erkänna att jag tycker om att vara lite private teacher för min omgivning. Var gränsen går, har jag dock ingen aning om!
Jag spenderade elva dagar i Estland den här sommaren. Vi kom fram till Örebro... Vi närmade oss Vedevåg vi, vi, vi...befann oss i Lindesberg igen!! Lyckan gick inte att ta miste om inom mig. Det var så fint, allt var så grönt och vackert och - hemma! Jag sa skämtsamt: Lindesberg är staden som man hatar när man befinner sig i den men saknar när man inte längre är där. Ännu en gång - lite smått panik. Vad har hänt med alla mina löften?! Jag inser att jag med tiden blir allt mer lik den människa jag inte alls ville bli. Men jag satsar fortfarande på storstan, det ska ni veta!
Jag bara undrar hur allt ska sluta.
Nya nyårslöften, kanske?
Another spot.
Jag känner mig nästan besviken på mig själv när jag tänker på hur längesen det var jag gjorde mitt senaste avtryck ute i cyberspace. Men å ena sidan var mitt hemliga löfte till mig själv att endast ge människor en del av mitt liv när jag har något vettigt att säga eller när jag bara behöver skriva av mig, såhär på offentliga platser.
Egentligen vet jag inte alls om detta inlägg kommer att vara till så mycket glädje för omvärlden, men det är glädjande för mig. Ja, ni som troget läst mina inlägg på allmän begerän (allmän tycks i detta fall vara jag) har redan hört kommande citat. Men idag, nu för tiden ser jag den med aningen nya ögon.
So here it comes:
"It turned out that he wasn't in love with me like I thought. What I'm trying to say is that I understand feeling as small and insignificant as humanly possible. And how it can actually ache in places that you didn't know you had inside of you. And it doesn't matter how many new haircuts you get or gyms you join or how many glasses of chardonnay you drink with your girlfriends. You still go to bed every night going over every detail and wonder what you did wrong or how you could have misunderstood. And how in the hell for that brief moment you could think that you were that happy. And sometimes you can even convince yourself that he'll see the light and show up at your door. And after all that, however long or that may be, you go somewhere new. And you meet people who make you feel worthwhile again. A little pieces of your soul will finally come back and all that fuzzy stuff, those years of your life that you wasted, they will eventually begin to fade..."
21 oktober är datumet för detta citats publicering, eller ska man säga första publisering. Jag måste erkänna att jag läst det flera gånger sen jag, nördig som jag är, satte mig framför filmen The Holiday och skrev ner varje ord som Kate Winslet sa, i perfektion. Och jag måste nog erkänna att jag flera gånger läst det högt för mig själv och försökt efterlikna hennes sorgsna, förbannade och förbannat bra utryck under reblikens gång! Men sadly enough kommer jag aldrig bli lika bra som Kate Winslet och aldrig lika vacker heller för den delen. Men det var inte det som var poängen med denna andrapublisering av detta utomordentliga citat.
Citatet är det bästa jag känner till, faktiskt. Kanske för att jag känner igen mig, eller kände igen mig - i alla fall i början av det hela. För jag älskar grejer, texter, melodier -allt som jag kan känna igen mig i, vilket jag nämnt tidigare. Det får en liksom att känna sig mindre ensam... (ännu en upprepning från mina tidigare inlägg). Men nu till det nya, fräscha.
Även då jag alltid, från första stund har älskat repliken älskar jag Hollywoods alla kärleksfilmer och ja, The Holiday skulle jag vilja kalla the lovemovie. Och vad som händer i alla kärleksfilmer händer aldrig på riktigt, oavsett hur mycket jag än vill vara Cameron Diaz i filmen och att det ska vara just jag som kysser Jude Law så kommer det aldrig någonsin hända... Samma sak gällde nog repliken, i alla fall the end of it.
Love hurts - det var det första man lärde sig i lågstadiet, kanske till och med på dagis. Och att hjärtan blir hela igen vet man, men att de aldrig blir dem samma igen vet vi också. Därför var jag så skeptisk till hela "you will move on and live happily ever after with someone else who deserves you better"-grejen.
Men när man vaknar en morgon och inser att det inte är han som faktiskt dyker upp i huvudet först, man vaknar och inser att vad fan, life goes on, det finns andra så jäkla många bättre. Man funderar och kommer fram till att den killen som nu lever i den där otroligt snygga killens kropp inte alls är den där otroligt charmiga, omtänksamma, snälla människan som man först blev kär i. Man inser att han nu blivit ersatt av ett as, ett negativt missfoster som inte tar andra människor på allvar. En snubbe som tror att han kan leka med andra människor känslor och att det ska vara okej!
Det vore en lögn att säga att jag fortfarande inte blir helt varm i kroppen när jag tänker på den där andra killen som fanns en gång i tiden. Ingen annan människa i världen kunde göra mig mer lycklig. Men nu, when I have shapend up and have come to my sences inser jag att jag fan är värd bättre. Och jag undrar faktiskt "how in the hell for that brief moment I could think that I were that happy"? För egentligen var han inget mer än en liten liten prick på en stor, fet tavla.
Och jag vet att småsmå bitar av min själv kommer att repareras igen, och allt den jobbiga kärleksångesten kommer tillslut att falna och jag kommer möta nya människor, som kommer få mig att känna mig värdefull igen...
