Jag är sjutton år. Sjutton och ett halvt för att vara exakt. Vid väldig tidig ålder lovade jag mig själv att jag aldrig skulle bli som mina föräldrar (jag antar att det är en standardgrej man gör här i livet). Jag skulle aldrig bli lika tjurig, aldrig lika tråkig som aldrig satte i en skiva i stereon och poppade på högsta volym och sjöng med i varje textrad. Jag skulle aldrig bli en lika stor badkruka som mamma och pappa som kräver 25 grader i vattnet för att ens doppa tån. Jag skulle inte tycka samma saker som de, inte uppfostra på samma vis som dem, aldrig bosätta mig i sån tråkig stad som Lindesberg med min familj, och så vidare...

Jag är sjutton år. Sjutton och ett halvt för att vara exakt. Vid en väldigt nyligen ålder insåg jag att det löftet jag gav till mig själv redan brutits - vid sjutton års ålder.
Mitt humör är troligen efter pappa som är lika envis som jag, i alla fall när vi bråkar med varandra. Precis som han kan mitt humör svänga från superlycklig till aldrig någonsin skådat förbannad på en tiondelssekund.
Nästa punkt har jag inte tappat - ännu. Idag tillexempel tog jag en åktur med min nyligen körkortsdugliga syster som satte i sin nya "superbra" brända skiva i stereon, satte volymen på 18 och körde iväg.
- Däämpa! Sa jag. Spela inte så högt!
Neeej, tänkte jag. Pappa varning på den kommentaren!! Aja, det var bara once in a lifetime, än så länge.
Det där med badet, sadly enough, har jag förbannat mig själv för hela sommaren. Att vädret var dåligt skulle man kunna skylla på, dock inte om man heter Sanna Larsson. Hela mitt liv har jag badad, alltid, när som helst, i april till och med, när det fortfarande flöt isflak på ån. Jag badade i spöregn, i stekande sol, i hagel (om nu så hade varit fallet någon gång) vädret var inget hinder!
I år: Pappa: Ska du inte bada idag?
Jag: Nää.
Pappa: Varför inte?
Jag: Ingen lust, det är ju inte såå varmt.
Det var nästan så att jag drog mig själv baklänges när jag sa den sista kommentaren. Nejnejnejneeej! Vad håller på att hända med mig? Jag håller på att förvandlas till en 50 årig gammal kääring - vid sjutton års ålder!!!
Okej, nu var fallet inte så illa men principen är den samma.

Jag har det senaste året ändrat mina åsikter. Mamma och jag kan handla och tycka att samma sorts kläder är fint. Panik! Jag kan sitta i en diskussion och komma på mig själv med att hålla med. Det går emot hela tonårsprinsipen. Vad hände med upproren i familjen Larsson? De försvann visst nånstans...
Och att säga att jag haft någon att uppfostra vore ju eningen överdrivet, men jag har ändå förstått att jag har en förmåga att, när det väl gäller, vara en väldigt uppfostrande människa.
"Man ska leva som man lär" "gör inte så, sådär kan man inte göra" "man ska göra så för annars bli det fel, söddu". Ja, innerst inne måste jag ju erkänna att jag tycker om att vara lite private teacher för min omgivning. Var gränsen går, har jag dock ingen aning om!

Jag spenderade elva dagar i Estland den här sommaren. Vi kom fram till Örebro... Vi närmade oss Vedevåg vi, vi, vi...befann oss i Lindesberg igen!! Lyckan gick inte att ta miste om inom mig. Det var så fint, allt var så grönt och vackert och - hemma! Jag sa skämtsamt: Lindesberg är staden som man hatar när man befinner sig i den men saknar när man inte längre är där. Ännu en gång - lite smått panik. Vad har hänt med alla mina löften?! Jag inser att jag med tiden blir allt mer lik den människa jag inte alls ville bli. Men jag satsar fortfarande på storstan, det ska ni veta!
Jag bara undrar hur allt ska sluta.
Nya nyårslöften, kanske?