Long time, no seen - so to speak.

Jag känner mig nästan besviken på mig själv när jag tänker på hur längesen det var jag gjorde mitt senaste avtryck ute i cyberspace. Men å ena sidan var mitt hemliga löfte till mig själv att endast ge människor en del av mitt liv när jag har något vettigt att säga eller när jag bara behöver skriva av mig, såhär på offentliga platser.

Egentligen vet jag inte alls om detta inlägg kommer att vara till så mycket glädje för omvärlden, men det är glädjande för mig. Ja, ni som troget läst mina inlägg på allmän begerän (allmän tycks i detta fall vara jag) har redan hört kommande citat. Men idag, nu för tiden ser jag den med aningen nya ögon.

So here it comes:
"It turned out that he wasn't in love with me like I thought.  What I'm trying to say is that I understand feeling as small and insignificant as humanly possible. And how it can actually ache in places that you didn't know you had inside of you. And it doesn't matter how many new haircuts you get or gyms you join or how many glasses of chardonnay you drink with your girlfriends. You still go to bed every night going over every detail and wonder what you did wrong or how you could have misunderstood. And how in the hell for that brief moment you could think that you were that happy. And sometimes you can even convince yourself that he'll see the light and show up at your door. And after all that, however long or that may be, you go somewhere new. And you meet people who make you feel worthwhile again. A little pieces of your soul will finally come back and all that fuzzy stuff, those years of your life that you wasted, they will eventually begin to fade..."

21 oktober är datumet för detta citats publicering, eller ska man säga första publisering. Jag måste erkänna att jag läst det flera gånger sen jag, nördig som jag är, satte mig framför filmen The Holiday och skrev ner varje ord som Kate Winslet sa, i perfektion. Och jag måste nog erkänna att jag flera gånger läst det högt för mig själv och försökt efterlikna hennes sorgsna, förbannade och förbannat bra utryck under reblikens gång! Men sadly enough kommer jag aldrig bli lika bra som Kate Winslet och aldrig lika vacker heller för den delen. Men det var inte det som var poängen med denna andrapublisering av detta utomordentliga citat.
Citatet är det bästa jag känner till, faktiskt. Kanske för att jag känner igen mig, eller kände igen mig - i alla fall i början av det hela. För jag älskar grejer, texter, melodier -allt som jag kan känna igen mig i, vilket jag nämnt tidigare. Det får en liksom att känna sig mindre ensam... (ännu en upprepning från mina tidigare inlägg). Men nu till det nya, fräscha.

Även då jag alltid, från första stund har älskat repliken älskar jag Hollywoods alla kärleksfilmer och ja, The Holiday skulle jag vilja kalla the lovemovie. Och vad som händer i alla kärleksfilmer händer aldrig på riktigt, oavsett hur mycket jag än vill vara Cameron Diaz i filmen och att det ska vara just jag som kysser Jude Law så kommer det aldrig någonsin hända... Samma sak gällde nog repliken, i alla fall the end of it.

Love hurts - det var det första man lärde sig i lågstadiet, kanske till och med på dagis. Och att hjärtan blir hela igen vet man, men att de aldrig blir dem samma igen vet vi också. Därför var jag så skeptisk till hela "you will move on and live happily ever after with someone else who deserves you better"-grejen.
Men när man vaknar en morgon och inser att det inte är han som faktiskt dyker upp i huvudet först, man vaknar och inser att vad fan, life goes on, det finns andra så jäkla många bättre. Man funderar och kommer fram till att den killen som nu lever i den där otroligt snygga killens kropp inte alls är den där otroligt charmiga, omtänksamma, snälla människan som man först blev kär i. Man inser att han nu blivit ersatt av ett as, ett negativt missfoster som inte tar andra människor på allvar. En snubbe som tror att han kan leka med andra människor känslor och att det ska vara okej!
Det vore en lögn att säga att jag fortfarande inte blir helt varm i kroppen när jag tänker på den där andra killen som fanns en gång i tiden. Ingen annan människa i världen kunde göra mig mer lycklig. Men nu, when I have shapend up and have come to my sences inser jag att jag fan är värd bättre. Och jag undrar faktiskt "how in the hell for that brief moment I could think that I were that happy"? För egentligen var han inget mer än en liten liten prick på en stor, fet tavla.
Och jag vet att småsmå bitar av min själv kommer att repareras igen, och allt den jobbiga kärleksångesten kommer tillslut att falna och jag kommer möta nya människor, som kommer få mig att känna mig värdefull igen...