Tio dagar är ett alldeles lagom tidsfördriv för känslor, tankar och minnen att få landa lite, landa i ensamheten och i nya inställningar - nytt liv.

Det finns händelser i livet som spelar lite större roll än andra, som alltid kommer finnas kvar och ploppa upp bland minnena ibland. Under de senaste två åren har jag upplevt sådana händelser varje dag. Att skratta så tårarna rinner, att känna ett slag av kärlek i magen och att sitta bredvid och le och känna att det här är fantastiskt - det har varit vardagsmat för mig! Och det mest fantastiska är att det faktiskt är sant.

Hur ska jag någonsin kunna återge allt detta? Hur ska jag få er att förstå och få er att sitta vid era dataskärmar, nickandes och tänka "Shit vad sjukt grymma två år hon har haft! Hon måste verkligen älska den där skolan!" - för det är precis så jag vill att ni ska känna. 

Det här året, och framförallt den sista terminen, har gått så fruktansvärt fort. Inte alls har den varit smärtfri, det har varit så himla mycket att göra i och med musikhögskolesökningar och turné och konserter och avslutningskonsert och så mycket mer. Men det har varit värt det! Nu vet jag vad jag kommer göra till hösten, jag kommer att gå musikhögskolan, trots allt, och jag hade en grym avslutningskonsert och jag känner mig sjukt stolt - en magkatarr, såhär i efterhand, till trots.

Och för tio dagar sedan hade jag den värsta dagen i mitt liv. Ni vet när det gör fysiskt ont i en att se folk lämna. Att krama någon och säga "vi ses" räcker liksom inte till. Man vill aldrig släppa taget, för de där orden är inte tillräckliga, de förklarar ju ingenting, inget av den tacksamhet eller vänskap eller syskonkärlek som funnits. Men vad ska man säga? Jag försökte så många gånger säga något som kändes rätt, men det finns liksom inga ord, för jag tror att båda vet. Båda vet vilken tacksamhet eller vänskap eller typ av kärlek som finns där. Samtidigt är det fint att trots all denna sorg som fanns i det där musikhuset den dagen så fanns vardagen - hänget i soffan och i datasalen och skämten och skratten. Och gemenskapen. Och så fanns de där taskiga men kärleksfulla kommentarerna, som när jag gråter och kramar om Peter och säger att han är världens bästa storebror och han svarar att jag är världens töntigaste lillasyster. Det känns rätt helt enkelt.

Jag kan skriva en bok om allt det jag känner, för det är så mycket och så starkt, men tro mig när jag säger att det kommer mera. Bara för att Billy är över betyder inte det att minnena ska tystas ner och glömmas bort, eller att skrivandet om det ska försvinna, nej nej - det här är bara början.