Det spökar på skolan. Det har det väl alltid gjort men det har nog aldrig varit så uppenbart för mig som nu. Jag varken hör, ser eller känner dem, jag är inte rädd för dem så länge de inte gör mig illa - och de gör de inte.

Men vissa människor besitter förmågan att se dem, att se den lilla sorgsna blonda flicka på Klostret som inte verkar förstå att hon är död, och den lilla pojken på Arken som springer runt och leker, och kvinnan som hängde sig på Korea. Jag tror på det, men det har aldrig förr varit mig så nära som nu, med speglar som krossas i min klasskompis rum och döda ansikten i spegeln. Allt detta berättat av den människa jag minst av allt skulle kunna tänka mig ljuga om något sådant. Det fascinerar mig.

Och idag fick han se min aura, och berätta för mig vad den säger om mig.

Jag är social, vet vad jag vill och har starka familjeband och jag har lätt för att yttrycka mig.

Häpen är ett ord jag sällan använder, men jag gör det nu - för det är det mest passande ordet.

Allt stämmer! Allt känns så klockrent. Å andra sidan känner han mig nu men det fanns någonting i hans röst som sa att det inte var hans ord utan någonting som hade talat till honom och sagt det, berättat det.

Det är fint, att han gör det, att han delar med sig. Även om det är jobbigt ibland att ha en medhjälpare som tittar på och säger åt honom att han inte får prata om dem så mycket.

Det är fint att han försöker hjälpa dem till andra sidan fast han vet att han inte besitter den förmågan egentligen.

Jag undrar vad de gör här. Hon den lilla flickan som är så ledsen, letar hon efter någon? Finns det kvar någon här som har någonting med henne att göra? Finner hon ingen ro, vill hon inte inse att hon är död? Isak säger att de flesta som är spöken är människor som dött hastigt, till exempel i en bilolycka...

Och han den lilla pojken, på tolv år, som leker med allt och som verkar nöjd med tillvaron, tror han att han lever eller vill han vara kvar här i "twilightzone"?

Det är spännande, men det skrämmer mig inte, för jag är nog inte mottaglig - som tur är. 
Det fascinerar mig, och vi ber Isak ställa frågor som vi sedan får svar på. Det är häftigt, som en annan värld men ändå samma. 
Som folkis.