Supermegadunderkallt.
Sicken jädra kyla!
Jag hade en fin helg med Timmy på besök, det var himla roligt. Det blev dock inga vinterskor för mig i Göteborg, attans! Det skulle behövas, men det blir nog Stenungsund på lördag, en snabbis i alla fall.
Nästa vecka är det dags för intensivvecka igen, luciarep hela dagarna. Jag hoppas min röst är åter till dess, och min ork. Jag hostar mig genom nätterna nu för tiden, jag hostar konstant och när jag väl lyckats somna vaknar jag av en hostattack eller två. Drygt. Men det går över
Jag äger inte tillräckligt med varma kläder har jag konstaterat under de senaste dagarna. Kanske bör göra något åt det?
Jag hade en fin helg med Timmy på besök, det var himla roligt. Det blev dock inga vinterskor för mig i Göteborg, attans! Det skulle behövas, men det blir nog Stenungsund på lördag, en snabbis i alla fall.
Nästa vecka är det dags för intensivvecka igen, luciarep hela dagarna. Jag hoppas min röst är åter till dess, och min ork. Jag hostar mig genom nätterna nu för tiden, jag hostar konstant och när jag väl lyckats somna vaknar jag av en hostattack eller två. Drygt. Men det går över
I övrigt har vi luciakonsert så sent som klockan sex på söndagen den tolfte december, det innebär att det är för sent för att mamma och pappa ska kunna se den och åka hem. Jäkla skit. Det gör mig lite bitter.
Det som bär mig nu är julavslutningen den 21 december. Skolans julbord är det bästa jag ätit i hela mitt liv. Mums.
Imorgon har jag masterclass och ska sjunga trots pyttelite röst, det känns faktiskt bra. För om det går dåligt kan jag alltid skylla på det, och det är ganska spännande att sjunga med en röst som är annorlunda än vanligt. Roligt.
Nu måste jag försöka sova.
Jag saknar er. Jag saknar Linde. Jag saknar familjen.
Future Sex/Love Sound
Jag undrar var framtiden har tänkt föra mig.
Mitt fokus ligger på musikhögskolan nu, och sökningarna som väntar.
Jag undrar vilken stad jag kommer bo i, vilka vänner jag kommer ha och inte ha kvar.
Jag undrar vilka människor jag kommer möta längs vägen, vilka som kommer såra och uppröra mig och vilka som kommer göra mig lycklig och röra upp mig - till att bli en annan, en ny Sanna.
Mitt fokus ligger på musikhögskolan nu, och sökningarna som väntar.
Vad är det som säger att det är det som ska komma härnäst?
Vad är det som säger att min vilja är det som är rätt?
Jag vill till musikhögskolan, jag vill gå där, även om allting just nu är upp och ner tack vare regeringen och att utbildningen numera ligger på fem och ett halvt år. Men jag kan inte se mig göra något annat än musik, trots att utbildningen är lång och csnlånen på tok för dyra för den framtida betalningen i yrket jag valt.
Nu vill jag bara bli frisk från min onda hals så jag kan börja sjunga igen.
Jag vill gärna inte hålla min sambo-för-helgen vaken på grund av mitt hostande heller. Jag får Timmy på besök. Vi ska festa, åka in till Göteborg på lördag och han åker hem redan samma kväll. Det ska bli roligt att träffas, att han få se mitt liv här. Mitt liv med Billy.
(Jag gillar inte när blogginlägg jag just skrivit försvinner så jag får skriva ett nytt, ur minnet av det jag just skrev. Bara som en parantes)
Andevärlden
Min aura är röd och grön, med lite blått i sig.
Det spökar på skolan. Det har det väl alltid gjort men det har nog aldrig varit så uppenbart för mig som nu. Jag varken hör, ser eller känner dem, jag är inte rädd för dem så länge de inte gör mig illa - och de gör de inte.
Men vissa människor besitter förmågan att se dem, att se den lilla sorgsna blonda flicka på Klostret som inte verkar förstå att hon är död, och den lilla pojken på Arken som springer runt och leker, och kvinnan som hängde sig på Korea. Jag tror på det, men det har aldrig förr varit mig så nära som nu, med speglar som krossas i min klasskompis rum och döda ansikten i spegeln. Allt detta berättat av den människa jag minst av allt skulle kunna tänka mig ljuga om något sådant. Det fascinerar mig.
Och idag fick han se min aura, och berätta för mig vad den säger om mig.
Jag är social, vet vad jag vill och har starka familjeband och jag har lätt för att yttrycka mig.
Häpen är ett ord jag sällan använder, men jag gör det nu - för det är det mest passande ordet.
Allt stämmer! Allt känns så klockrent. Å andra sidan känner han mig nu men det fanns någonting i hans röst som sa att det inte var hans ord utan någonting som hade talat till honom och sagt det, berättat det.
Det är fint, att han gör det, att han delar med sig. Även om det är jobbigt ibland att ha en medhjälpare som tittar på och säger åt honom att han inte får prata om dem så mycket.
Det är fint att han försöker hjälpa dem till andra sidan fast han vet att han inte besitter den förmågan egentligen.
Jag undrar vad de gör här. Hon den lilla flickan som är så ledsen, letar hon efter någon? Finns det kvar någon här som har någonting med henne att göra? Finner hon ingen ro, vill hon inte inse att hon är död? Isak säger att de flesta som är spöken är människor som dött hastigt, till exempel i en bilolycka...
Och han den lilla pojken, på tolv år, som leker med allt och som verkar nöjd med tillvaron, tror han att han lever eller vill han vara kvar här i "twilightzone"?
Det är spännande, men det skrämmer mig inte, för jag är nog inte mottaglig - som tur är.
Det fascinerar mig, och vi ber Isak ställa frågor som vi sedan får svar på. Det är häftigt, som en annan värld men ändå samma.
Som folkis.
Det fascinerar mig, och vi ber Isak ställa frågor som vi sedan får svar på. Det är häftigt, som en annan värld men ändå samma.
Som folkis.
