Midsommar var helt fantastiskt underbart! Det var precis vad jag behövde och jag har nog inte varit så glad på hela lovet.
Jag åkte till Uddevalla i torsdags och blev hämtad av Johanna tio på kvällen. Tanken var att våra vänner skulle komma på fredagen och sova endast till lördagen, men Daniel, Erik och Erik stannade ytterligare en natt och det var himla trevligt.
Vi kollade på film, grillade marshmallows över stearinljusen! Vi åkte till Uddevallas strandpromenad och hängde, jag passade även på att bada lite.

På söndagen åkte vi in till Göteborg, och jag åkte vidare till Partille för att träffa Cornelia. Fina tjej!
Vi hängde ytterligare med Daniel, Erik, Erik och Becky i glassbaren, sedan åkte vi och badade i Kåsjön för att avsluta dagen med pizza på Beckys uteplats. När grabbarna lämnat oss stannade jag och Cornelia kvar och kollade på Ariel hemma hos Becky innan vi gick hem och sov.
I måndags åkte vi in till Göteborg och Cornelia tog mig med till Fröken Olsson, supermysig restaurang och café och väldigt billigt! Sen fick vi för oss att åka paddan - vilket vi gjorde, innan det var dags för mig att ta tåget till Bergslagen igen.

Det är otroligt vad Ni kan ge mig, så mycket energi och glädje, och lycka! Tack!

Eventuellt blir det Liseberg den 12 Juli (eller någon datum där omkring). Jag längtar redan och jag har bestämt att med min otroligt dåliga ekonomi denna sommar väljer jag nog ändå att prioritera eventuella besök i Göteborg framför krogen i Lindesberg (till exempel).

Jag har haft sommarens bästa helg, jag hoppas du hade detsamma.
Tack fina Billströmmingar, för att ni är bäst!

Midsommar. Jag längtar!
Det bär mig nu, tanken på midsommar och alla fina som kommer vara där.
På torsdag åker jag till Uddevalla till festvärden Johanna, på söndag till Partille och spenderar dagen och natten hos Cornelia, helt underbart ska det bli. Jag längtar, mer än ord kan beskriva.

Jag hoppas det blir bra, att det går bra. Att lyckan finns med, att jag klarar det, att det kommer kännas bra - eller inte kännas alls.

Månader går, men det finns fortfarande med mig, vad som hade kunnat vara... Världens sämsta och jobbigaste tanke, men det är det som finns inom mig hela tiden, det tycks aldrig ta slut.
Jag tycker inte om tystnaden av det heller - det som hade kunnat vara, för tankarna bara går och ovissheten smyger sig på och miljoner frågor som aldrig bör ställas hör, och ser jag mig själv ställa och det är helt enkelt inte så det ska gå till.

Men midsommar ska jag bara njuta, om allt behandlas väl, och går väl. Pray with me.

Allting går verkligen upp och ner hela tiden, som världens längsta och största berg -och dalbana. Jag börjar tröttna.
Jag försöker få till ett körtkort, och jag kör en massa och det går framåt men så finns det ju inga körtider här i Lindesberg förrän två veckor innan jag flyttar, så nu har jag bokat tider i Örebro, vilket ju är helt okej, men jag är så himla arg för att det inte går som jag vill!! Jag hade tänkt råplugga och köra som bara den veckorna efter midsommar så det bara var att ta det där körkortet sen, men det tycks ju dröja ett bra tag... That sucks!

Det är sjukt frustrerande att inte veta vart man har sig själv, ena dagen vaknar jag och livet känns helt okej faktiskt, bördor går att bära och man ser "ljuset i den där förbaskade tunneln", medan nästa dag känns allting piss igen och man vill bara gråta och inte göra ett skit, för då känns ju allting så mycket bättre... Det bästa är att sysselsätta sig, men jag vill sysselsätta mig med människor som inte finns här (bland annat), människor som kan prata Billströmska med mig och glömma Lindesberg igen, för det är tröttsamt här. Jag saknar musiklinjen och männsikorna och livet och allting. Jag är bitter, på riktigt. Förlåt mig.

Kreta var otroligt bra, det var så himla skönt att vara borta en vecka - och ordet skönt känns ändå inte tillräckligt. Välbehövligt, befriande, avslappnande.
Men nu är jag hemma igen, och allting känns så mycket värre. Jag har just insett att jag mår dåligt av facebook, jag bara saknar allting då. Jag saknat Tyft och jag saknar att vara någon annanstans än i Lindesberg och jag saknar allting. Det är jobbigt, på så vis så att det tynger mig..

Men en sommar ska genomlidas, saker ska smältas, och glömmas bort. Jag ser fram emot det, när allting känns bra igen.

Jag fick ont i min mage.
Det gör ont att känna saker, och att sakna.
Det gör ont att veta att det aldrig kommer bli detsamma igen,
fast än det en gång var helt underbart bra.
Det gör ont att bli lämnad, om det är lämnad man blir när man aldrig riktigt hade någon?
Ont gör det, fast än det är fint - för fint är det.
Men kroppen bryr sig inte att det är fint, den bryr sig om att det gör ont.
För ont gör det.