"Det finns så mycket jag vill säga, men det skrämmer mig. Jag känner inte igen mig sjäv men det känns ändå så tryggt, som att hela världen håller om mig, som att hela världen tror på mig och finns för mig.
Jag går runt med tankar som gör mig galen och lycklig på samma gång och jag älskar livet! Jag älskar livet samtidigt som jag föraktar det ibland. Jag föraktar livet för dess svårhet i dess enkelhet. Att det mesta faktiskt inte är så invecklat och komplicerat som min hjärna tycks tro och kanske till och med vill?
Det finns så mycket jag vill säga, hela min kropp skriker efter att få säga något, göra något, vara den jag vill vara! Medans min mun säger allt annat än det, kanske till och med något dumt då och då? Kärlek är stimulans för hjärtat och lokalbedövning av förståndet säger de, men det gäller inte bara kärlek det gäller fan hela livet! 
Jag känner mig ensam i mitt funderande och mina slutsatser för egentligen kanske det inte alls är som man tror... medan det ibland är det.
Jag blir förvirrad av mig själv. Men det enda jag vet är vad jag vill. Det enda jag vet egentligen är hur jag känner. Jag vill vara med dig"'



Jag skrev det här för väldigt längesen, innan mitt liv tog en vändning och innan jag blev den jag är nu. Men jag har nog aldrig känt igen mig så bra i detta som nu. Livet vänder ibland.