Ibland blir jag bara att tänka på vad som hänt, det förflutna, vad som kunde varit.
Om jag gjort ett helt annat val för fyra år sedan, hade jag varit en helt annan människa då? Troligen, jag hade i alla fall haft en helt annan historia, helt andra upplevelser, helt andra känslor. Det är skrämmande att tänka så, att alla val vi gör, mista lilla, påverkar våra framtida 'jag' och vår historia.

Ibland vill man ge allt en chans, bara för att se vart det leder. Man vågar chansa, ta risken, ge av sig själv, ta av någon annan. Medan man gör allt det och medan man ger det bästa av sig själv så tar det bara stopp. Varför? Jag har ju varit den bästa av mig själv, varit en bra och fin människa, sagt bra saker, gjort bra saker. Vad är fel, varför tar det bara stopp?
Nu för tiden är det ofta jag som står som ett frågetecken och undrar just det. Men för fyra åren var det jag som fick frågan varför? vad har jag gjort fel? Därför vet jag hur svårt det är att också vara i den positionen som säger stopp, det går inte längre än hit. I och för sig var jag också fyra år yngre, fyra år mindre mogen men dock med känslor som vilken annan varelse som helst.

Den frustrerande känsla som dyker upp i samband med alla dessa frågor är så svårburen på något vis, men jag tror att vi alla har burit den på något vis. Man vill inget hellre än att få ett svar, varför i helvete funkar det inte. Det har ju funkat, vi skrattar, vi pratar om allt, allt bara flyter - men nej. We can't go any further.
Vart vill jag komma med allt det här? Allt detta tråkiga, jobbiga som vi upplevt  (om inte - det kommer). Jag vet faktiskt inte vart, men det känns skönt att lätta på locket lite.

Jag vet inte hur det kommer sig men jag får höra lite då och då, att trots min brist på viss erfarenhet är det jag säger klokt. Och det är väl sunt förnuft antar jag. Det kanske också är det sunda förnuftet som får oss att gå vidare, glömma och sträva efter en brighter day, 'cause it will always be one.