I don't think you meant it when you said you couldn't love me
"And I whisper
'why can't you love me, I'll chainge for you'."
And that is all I need to say today..
'why can't you love me, I'll chainge for you'."
And that is all I need to say today..
It will always be one...
Ibland blir jag bara att tänka på vad som hänt, det förflutna, vad som kunde varit.
Om jag gjort ett helt annat val för fyra år sedan, hade jag varit en helt annan människa då? Troligen, jag hade i alla fall haft en helt annan historia, helt andra upplevelser, helt andra känslor. Det är skrämmande att tänka så, att alla val vi gör, mista lilla, påverkar våra framtida 'jag' och vår historia.
Ibland vill man ge allt en chans, bara för att se vart det leder. Man vågar chansa, ta risken, ge av sig själv, ta av någon annan. Medan man gör allt det och medan man ger det bästa av sig själv så tar det bara stopp. Varför? Jag har ju varit den bästa av mig själv, varit en bra och fin människa, sagt bra saker, gjort bra saker. Vad är fel, varför tar det bara stopp?
Nu för tiden är det ofta jag som står som ett frågetecken och undrar just det. Men för fyra åren var det jag som fick frågan varför? vad har jag gjort fel? Därför vet jag hur svårt det är att också vara i den positionen som säger stopp, det går inte längre än hit. I och för sig var jag också fyra år yngre, fyra år mindre mogen men dock med känslor som vilken annan varelse som helst.
Den frustrerande känsla som dyker upp i samband med alla dessa frågor är så svårburen på något vis, men jag tror att vi alla har burit den på något vis. Man vill inget hellre än att få ett svar, varför i helvete funkar det inte. Det har ju funkat, vi skrattar, vi pratar om allt, allt bara flyter - men nej. We can't go any further.
Vart vill jag komma med allt det här? Allt detta tråkiga, jobbiga som vi upplevt (om inte - det kommer). Jag vet faktiskt inte vart, men det känns skönt att lätta på locket lite.
Jag vet inte hur det kommer sig men jag får höra lite då och då, att trots min brist på viss erfarenhet är det jag säger klokt. Och det är väl sunt förnuft antar jag. Det kanske också är det sunda förnuftet som får oss att gå vidare, glömma och sträva efter en brighter day, 'cause it will always be one.
Om jag gjort ett helt annat val för fyra år sedan, hade jag varit en helt annan människa då? Troligen, jag hade i alla fall haft en helt annan historia, helt andra upplevelser, helt andra känslor. Det är skrämmande att tänka så, att alla val vi gör, mista lilla, påverkar våra framtida 'jag' och vår historia.
Ibland vill man ge allt en chans, bara för att se vart det leder. Man vågar chansa, ta risken, ge av sig själv, ta av någon annan. Medan man gör allt det och medan man ger det bästa av sig själv så tar det bara stopp. Varför? Jag har ju varit den bästa av mig själv, varit en bra och fin människa, sagt bra saker, gjort bra saker. Vad är fel, varför tar det bara stopp?
Nu för tiden är det ofta jag som står som ett frågetecken och undrar just det. Men för fyra åren var det jag som fick frågan varför? vad har jag gjort fel? Därför vet jag hur svårt det är att också vara i den positionen som säger stopp, det går inte längre än hit. I och för sig var jag också fyra år yngre, fyra år mindre mogen men dock med känslor som vilken annan varelse som helst.
Den frustrerande känsla som dyker upp i samband med alla dessa frågor är så svårburen på något vis, men jag tror att vi alla har burit den på något vis. Man vill inget hellre än att få ett svar, varför i helvete funkar det inte. Det har ju funkat, vi skrattar, vi pratar om allt, allt bara flyter - men nej. We can't go any further.
Vart vill jag komma med allt det här? Allt detta tråkiga, jobbiga som vi upplevt (om inte - det kommer). Jag vet faktiskt inte vart, men det känns skönt att lätta på locket lite.
Jag vet inte hur det kommer sig men jag får höra lite då och då, att trots min brist på viss erfarenhet är det jag säger klokt. Och det är väl sunt förnuft antar jag. Det kanske också är det sunda förnuftet som får oss att gå vidare, glömma och sträva efter en brighter day, 'cause it will always be one.
"without suffering, no compassion"
Dags att fördjupa sig! Time to explain my stupid opinion. Även fast det inte är någon åsikt, snarare något slags fakta utan minsta trovärdighet.
Det här är i alla fall min tro på hur vi människor fungerar, wheter you like it or not, 'cause I don't.
Men jag tror helt enkelt att vi behöver någon som har det sämre än oss för att vi ska kunna uppskatta vårat eget näst intill perfekta i-lands liv. För det är inte förrens vi har det bättre än andra som vi känner medlidande. För det är ju logiskt - skulle jag ha det bättre än dig men ändå klaga, skulle du då känna medlidande? No answer required.
Det kom en tid i mitt liv, när jag insåg att såhär faktiskt var fallet.
publicerat 2008-05-02 "Last bitter song"
"Dumma, dumma jag. Dumma, dumma dig. Dumma, dumma er som låter era liv gå medan jag står ensam kvar. Att ni gör detsamma mot mig som jag mot er. Jag har levt på så många gånger, levt i min lycka och inte sett, inte velat sett att folk mått som jag mår nu. När ensamheten tar över och lägger sig som ett tjockt lager runt om mig. Du kan stå en meter ifrån mig men ändå är du en evighet bort.
Ensamheten tar över, låter ingen komma inpå livet. Låter tiden gå men livet står stilla. Det blir morgon, det blir kväll, men jag mår likadant som igår, som i förrgår, förrförrgår....
Tiden går, men livet står stilla."
---
Jag tycker personligen att det hela är hemskt! Men jag har heller ingen fakta som talar emot att så inte är fallet.
Det kanske bara är att inse att vi alla människor är hemska, mer eller mindre. Hitler var hemsk men vi kanske inte är så mycket bättre?! Även då mitt hopp fortfarande går att finna på den punkten.
Det jag menar är att vi människor har ett behov av att se andra människor lida, fysiskt eller psykiskt. Bara känna att vi har det lite bättre än den där stackaren. Och när man tittar närmare på det, kanske det inte är så hemskt. Det kanske får oss att komma hem till våra familjer och känna tacksamhet för det vi har, för allting vi har tillgång till och allting som vi kan missbruka utan att känna någon större förlust. Det kanske är just lidande som kan få oss att känna tacksamhet för det vi har. Det kanske är lidande som kan få oss att uppskatta alla människor runt om oss som uppskattar oss, som ser oss, som bryr sig om oss... Till och med om jag vore den sate, som du känner medlidande för.
Det här är i alla fall min tro på hur vi människor fungerar, wheter you like it or not, 'cause I don't.
Men jag tror helt enkelt att vi behöver någon som har det sämre än oss för att vi ska kunna uppskatta vårat eget näst intill perfekta i-lands liv. För det är inte förrens vi har det bättre än andra som vi känner medlidande. För det är ju logiskt - skulle jag ha det bättre än dig men ändå klaga, skulle du då känna medlidande? No answer required.
Det kom en tid i mitt liv, när jag insåg att såhär faktiskt var fallet.
publicerat 2008-05-02 "Last bitter song"
"Dumma, dumma jag. Dumma, dumma dig. Dumma, dumma er som låter era liv gå medan jag står ensam kvar. Att ni gör detsamma mot mig som jag mot er. Jag har levt på så många gånger, levt i min lycka och inte sett, inte velat sett att folk mått som jag mår nu. När ensamheten tar över och lägger sig som ett tjockt lager runt om mig. Du kan stå en meter ifrån mig men ändå är du en evighet bort.
Ensamheten tar över, låter ingen komma inpå livet. Låter tiden gå men livet står stilla. Det blir morgon, det blir kväll, men jag mår likadant som igår, som i förrgår, förrförrgår....
Tiden går, men livet står stilla."
---
Jag tycker personligen att det hela är hemskt! Men jag har heller ingen fakta som talar emot att så inte är fallet.
Det kanske bara är att inse att vi alla människor är hemska, mer eller mindre. Hitler var hemsk men vi kanske inte är så mycket bättre?! Även då mitt hopp fortfarande går att finna på den punkten.
Det jag menar är att vi människor har ett behov av att se andra människor lida, fysiskt eller psykiskt. Bara känna att vi har det lite bättre än den där stackaren. Och när man tittar närmare på det, kanske det inte är så hemskt. Det kanske får oss att komma hem till våra familjer och känna tacksamhet för det vi har, för allting vi har tillgång till och allting som vi kan missbruka utan att känna någon större förlust. Det kanske är just lidande som kan få oss att känna tacksamhet för det vi har. Det kanske är lidande som kan få oss att uppskatta alla människor runt om oss som uppskattar oss, som ser oss, som bryr sig om oss... Till och med om jag vore den sate, som du känner medlidande för.
