Jag tror jag har en dålig period nu.
När allting känns så tugnt och svårt och meningslöst och jag känner mig bara likgiltig. Det känns som att man inte räcker till igen. När man behövs och man själv behöver, då är det svårt att vara behövd.

Man kan fundera fram och tillbaka och man finner alltid miljoner orsaker till varför man mår som man mår i vissa stunder, men de blir aldrig till svar. De finns där, jag vet att de finns där, men en orsak är inget direkt svar för mig. Inte nu.
Ibland känner jag bara att jag vill göra som mamma och sova hela dagarna och inte behöva tänka på vad som måste göras, inte orka tänka på det. Men jag vet att det inte är ett trevligt alternativ heller.

Men det är som att de människorna som på något sätt styr över oss, som ser till att vi är upptagna dygnet runt med skolarbeten och körkortsteori och allt vad det nu är,  borde kanske slappna av och ge oss lite space? Varenda lektion man går till är man förberedd på att få ännu en uppgift, ännu en nattlig vän som tar upp ens nödvändiga "ta vara på sig själv och andas ut"-tid.
Jag vet att det låter helt sjukt, men som det är nu så är det verkligen såhär det är! Och jag vet att jag inte orkar mer än vad vi redan har.

Skillnaden det här året mot tidigare år är att jag verkligen försöker göra sakerna i tid och göra dem så fort jag får de i handen och jag har lyckats rätt bra på den punkten, tycker jag själv. Men ändå har jag en hög som växer av skolarbeten och krav om att man ska göra allting så himla bra och få de bästa betygen och orka! Som en jävla duracellkanin ska man orka gå dygnet runt.
Jag ska inte generallisera, jag ska säga jag! Men på senaste tiden har jag verkligen inte sovit bra, drömmer om Realismens författare och Engelska writing tasks och gud vet vad. Och inte ens när man har ett efterlängtad, välbehövligt lov har man tid att stanna upp och andas. Delvis beror det på mig själv att jag valt att ta tid för mitt framtida körkort men utöver det har jag fem skoluppgifter som ska göras - på en vecka!

Ursäkta mig för att kritisera lärare här ute i ingenstans, men det är samma visa varje gång. Som att vi har all tid i världen på lov, som att vi har lov för att kunna göra så många uppgifter som möjligt. Har vi inte lov för att vila upp oss någotlunda för att orka med de få veckorna kvar till jullovet?
Jag har väl missuppfattat det där helt, för lärare kan ju inte ha fel.

Men jag blir så upprörd! Som om att bara för att vi går i skolan inte har något liv utanför de där tegelväggarna. Vi har andra liv. Själv har jag en mamma som precis börjat jobba ett par timmar om dagen efter hennes steg in i väggen. Men det är dubbelt så mycket att göra här hemma då! En pappa som också jobbar och inte heller har all ork i världen.
Då ser livet ut som för en duracellkanin. Skolan, plugg, jobb och hemarbete!

Jag tycker inte synd om mig själv, för det finns så sjukt många som har det så mycket värre än jag. Saker jag inte ens kan eller vill drömma om!  Men jag vill ha en förändring. Jag kräver en förändring. Jag skulle kunna vara egoistisk och tänka "nejmen vadå, jag slutar ändå om åtta månader, så vadfan, mig spelar det ingen roll". Men det är ändå vi som ska vara eran framtid, det är vi som tar över en vacker dag.
Trettio år gamla och redan utarbetade. Kanske blir det så?
Eller så allting bra som det är, det är bara jag som orkar...