Jag tror jag har en dålig period nu.
När allting känns så tugnt och svårt och meningslöst och jag känner mig bara likgiltig. Det känns som att man inte räcker till igen. När man behövs och man själv behöver, då är det svårt att vara behövd.

Man kan fundera fram och tillbaka och man finner alltid miljoner orsaker till varför man mår som man mår i vissa stunder, men de blir aldrig till svar. De finns där, jag vet att de finns där, men en orsak är inget direkt svar för mig. Inte nu.
Ibland känner jag bara att jag vill göra som mamma och sova hela dagarna och inte behöva tänka på vad som måste göras, inte orka tänka på det. Men jag vet att det inte är ett trevligt alternativ heller.

Men det är som att de människorna som på något sätt styr över oss, som ser till att vi är upptagna dygnet runt med skolarbeten och körkortsteori och allt vad det nu är,  borde kanske slappna av och ge oss lite space? Varenda lektion man går till är man förberedd på att få ännu en uppgift, ännu en nattlig vän som tar upp ens nödvändiga "ta vara på sig själv och andas ut"-tid.
Jag vet att det låter helt sjukt, men som det är nu så är det verkligen såhär det är! Och jag vet att jag inte orkar mer än vad vi redan har.

Skillnaden det här året mot tidigare år är att jag verkligen försöker göra sakerna i tid och göra dem så fort jag får de i handen och jag har lyckats rätt bra på den punkten, tycker jag själv. Men ändå har jag en hög som växer av skolarbeten och krav om att man ska göra allting så himla bra och få de bästa betygen och orka! Som en jävla duracellkanin ska man orka gå dygnet runt.
Jag ska inte generallisera, jag ska säga jag! Men på senaste tiden har jag verkligen inte sovit bra, drömmer om Realismens författare och Engelska writing tasks och gud vet vad. Och inte ens när man har ett efterlängtad, välbehövligt lov har man tid att stanna upp och andas. Delvis beror det på mig själv att jag valt att ta tid för mitt framtida körkort men utöver det har jag fem skoluppgifter som ska göras - på en vecka!

Ursäkta mig för att kritisera lärare här ute i ingenstans, men det är samma visa varje gång. Som att vi har all tid i världen på lov, som att vi har lov för att kunna göra så många uppgifter som möjligt. Har vi inte lov för att vila upp oss någotlunda för att orka med de få veckorna kvar till jullovet?
Jag har väl missuppfattat det där helt, för lärare kan ju inte ha fel.

Men jag blir så upprörd! Som om att bara för att vi går i skolan inte har något liv utanför de där tegelväggarna. Vi har andra liv. Själv har jag en mamma som precis börjat jobba ett par timmar om dagen efter hennes steg in i väggen. Men det är dubbelt så mycket att göra här hemma då! En pappa som också jobbar och inte heller har all ork i världen.
Då ser livet ut som för en duracellkanin. Skolan, plugg, jobb och hemarbete!

Jag tycker inte synd om mig själv, för det finns så sjukt många som har det så mycket värre än jag. Saker jag inte ens kan eller vill drömma om!  Men jag vill ha en förändring. Jag kräver en förändring. Jag skulle kunna vara egoistisk och tänka "nejmen vadå, jag slutar ändå om åtta månader, så vadfan, mig spelar det ingen roll". Men det är ändå vi som ska vara eran framtid, det är vi som tar över en vacker dag.
Trettio år gamla och redan utarbetade. Kanske blir det så?
Eller så allting bra som det är, det är bara jag som orkar...

Projektveckan är avslutat! Våran barnteater är uppbyggd och avklarad på fem dagar. Det känns tomt!

Let's take it from the top!

Kursen består av att en barnteater ska göras och genomföras på en vecka, vi valde att göra söta Pelle Svanslös som vi alla minns som julkalendern någon jul under våra ungdoms (?) år.
I måndags var manuset klart, likaså rollerna tillsatta och musiken började göras! Vi gjorde det enkelt för oss genom att ta befintliga låtar och skriva om texterna till kattiga sådana, byta ut svordomar som "fan" och "jävlar" till kattsingen och katt-astrof vilket inte alls är det lättast. Men det var riktigt roande måste jag säga.

Ja, repetitionerna tog fart och vips så var det torsdag och genrepet skulle genomföras, likaså en kvällsföreställning. Jag måste bara säga att spela katt måste vara det mest roande man kan göra och så... tacksamt på något vis. Try it and you get it!

Idag var det de "riktiga" föreställningarna för de små barnen. Riktgt roligt var det! De jublade när Helene cyklade enhjuling och fnissade när Måns låtsades prutta och skrek av skräck när Luis skällde "Ger er iväg!!". Och inte minst - kom upp och dansade med oss på finallåten! De var så söta och tacksamma med kramar efteråt. Jag fick till och med ta ett idolkort. En liten tjej kom fram till mig och sa " jag heter också Alice", så lärar-Andrea passade på att knäppa ett riktigt idolkort. Kul att prova på "kändislivet" lite, om man nu kan kalla det för det.

Men mest av allt är det inte barnens glada miner eller medspelande som väger tyngst, utan det är hur fantastiskt kul vi har haft tillsammans och jag har verkligen insett vilken bra sammanhållning vi faktiskt har! Med det i bagaget känns det tungt att tänka på allt som komma skall med you know what, men vi väljer att inte tänka på det. Just nu!

Jag kan bara göra en Gerda och tacka alla för den här underbara veckan och inte minst Staffan, Andrea och Ingeborg som bjudit på thé och kaffe om dagarna och bullar och kakor och alltid, alltid, alltid bara funnits där och stöttat i replikproblem och sjukdomsproblem. Ni är de bästa någonsin!

Nu väntas lov med underbara vila och tillfrisknadstid med nio timmars bokad körkortsteoritid och tre timmars körlektioner och en hel massa plugg, men vem klagar?!

Har ni tänkt på hur vissa ord betyder mer från andra än från vissa.
Om ni förstår vad jag menar?

Ofta, när man får höra något helt oväntat från en oväntad person betyder det så mycket mer än från en person man vet med sig alltid har en plats öppen för mig i sitt hjärta.
Men att få höra att man betyder något av den där oväntade personen, det är det mest underbara man kan få höra, tror jag. Att få känna sig önskad, det måste vara det mest fantastiska man kan känna!
I sådana stunder blir man tacksam för allt, jag vet inte om ni känner likadant som jag, men jag kan säga att jag hoppas det, för det är en fantastisk känsla.

Men ibland blir jag trött på att allting alltid måste handla om kärlek, varför inte älska en vän? Att ha en fysisk relation till en vän (och då menar jag inte sex för er som tror det) är något jag inte tackar nej till!
Kille som tjej, hålla handen betyder inte alltid att man är kär, lär er det medmänniskor! Puss på kinden betyder inget annat än uppskattning till en underbar vän, och låt alla sköta sina egna kärleksaffärer för allt handlar faktiskt inte om kär och kärlek här i världen.

Kalla mig dum, men jag tror inte att jag skulle klara av en relation utan beröring, vilken relation som helst! För det är mitt sätt att visa uppskattning och kärlek, så om ni någonsin tycker att jag är för fysisk så kan jag lova er att det aldrig är något illa menat, ta det mera som en komplimang, för det jag vill få sagt är bara att du är betydelsefull för mig och att du betyder något!

Älska mera, vänner. Ta för er mera av era vänner, för dem är det bästa vi har här i livet.