Tomorrow's the day we all been waiting for, eller i alla fall jag. Dagen D, dagen då jag träder in i vuxenlivet, då livet börjar på riktigt. Då krogar ska besökas, då lägenheter får hyras, då bestämmelser för göras av ingen annan än mig själv, men också då allting tar sin början. Alla måsten tar vid och alla vuxenpoäng ger betydelse - livet börjar!
Sista dagen som 17åring har spenderats på full vuxenpoängsnivå. Jag har städat mitt rum, gått promenad med min hund, städat i köket och bakat - det är i princip allt jag hunnit med hittils. Eftersom jag har åtta timmar kvar till dess att jag verkligen måste rycka upp mig tar jag mig friheten att sitta här och skriva latjoblogg och snoka i andras bilddagböcker. 

Imorgon väntas partaj, eller ja. Farmor och Ivar kommer på besök vid fem och kära, underbara vänner vid sju. Vi ska äta massor av smörgåstårta och fransk chokladtårta och sen, sen ni, börjar vuxenlivet för vi ska ut och ta "en drink", visst låter det sådär härligt Sex and the city klitchigt att säga att vi ska ut och ta "en drink". I love it.
Men ett problem kvarstår, mina vänner, än så länge har inga telefoner verkat fungera åt fler håll än ett när jag ringt runt för att höra om diverse öppettider och alkoholutbud en enkel tisdag som imorgon, men jag hoppas att det löser sig, det är ju trots allt sommar och har de inte tänkt på att det finns personer som har sommarlov, utan sommarjobb som vill dränka sina sorger? Vilka nu det skulle vara...

Hur som helst, imorgon kommer dagen, som jag har längtat - konstigt nog mer än andra längtar till sina 18årsdagar - kanske för att de har insett konsekvenserna med att höja ålderssiffran ett snäpp. Men nu är den här i vilket fall, and I can't refuse to smile.

Trots att jag inte alls känner för att skriva just det här inlägget, visste jag att det skulle komma, sooner or later.
Imorgon har vi våra första två avslutningar av tre. Ettor och tvåor går på sommarlov!

På fredag är det officiellt slut på våran "vi-är-esteter-pakt" och våran "mm-mumsigt-mamma-familj".
Treornas lyckligaste dag är kommen, och våran, tvåornas, värsta dagen på estet hittils kommer rakt emot oss som ett stort mörkt åskväder. Inga ord i världen kan, ärligt talat, beskriva den ångest och tomhet jag känner av bara tanken på att idag var sista gången någonsin vi åt tillsammans i Lindeskolans matsal, och att igår var sista gången någonsin vi gjorde någonting tillsammans med de bästa treorna. Imorgon är sista dagen någonsin de finns i skolan utan sina vackra studentkläder och på fredag är sista gången någonsin vi ser de alla tillsammans, sista gången vi är ett med våran estetfamilj. Sista gången jag kan titta på dem, le mot dem och känna att vi är ett, tvåor och treor. Allt vi gått igenom. Alla skratten, alla gråten, alla uppträdanderna - allt. Jag kan aldrig mer veta att vi ses igen på tisdag, det kommer ingen mer tisdag, inga mer musikdagar, inga mer stunder där vi träffas igen, allihopa.
Vi delar många minnen, och nu delas vi. Men minnerna finns alltid med oss, på varsitt håll och det håller oss samman.  

Det är tomt i mitt hjärta! Så många som man tycker om,och så många man önskar man lärt känna tidigare, och så många man önskar man kommer träffa efter deras lyckligaste dag men som man troligen varken kommer se eller höra ifrån, och inte heller dem av mig.
Men that's life, men det är med en stor dos av separationsångest jag ser er packa ihop och försvinna bort, mot era kommande liv, era kommande utbildningar, jobb, familjer och vänner. En ny tid väntar er alla, och det kommer med all säkerhet inte alls bli som ni tänkt er, men jag önskar er all lycka, för det är ni värda. Allihop!