Well, here I am again.
Dags att åter ta upp skrivandet för en stund för att ännu en gång yttra mina känslor här i cyber space.

Som jag tror att ni alla vet är sommarlovet i full gång, det sista riktiga (vilket innebär det sista då skolan drar igång till hösten). Lovet har varat i tjugosex dagar och jag har varit sjuk i femton av dem dagarna so far. Inte för att beklaga mig eller så.
Men än så länge känns det inte som lov. Var har alla badtillfällena hållit hus och de sena grillkvällarna, eller nätterna som borde vara fyllda av promenader? De har varit lika långt borta som australiens östra kust. Jag antar att sommarlovskänslan infinner sig snart, det brukar väl vara så. Men just nu har jag all lust i världen att befinna mig på Lindeskolan med böcker och penna i högsta hugg och plugga järnet, och självklart fula massa ettor - men sisådär ett år återstår dock till dess.

Men, trots att lovkänslan är körd i botten har det hänt någonting med mig.
Jag är trött på saker. Trött på musik. Varenda ton musik jag hör gör sig dåligt i mina öron och varje låt är en sommarplåga i sig. Att ta en ton på pianot skapar rysningar i kroppen och att sjunga är så förbaskat uttråkande och meningslöst.
Det jag annars lever för, som får mig att uttrycka mig och gå vidare är det jag mest av allt är trött på just nu. Jag orkar inte engagera mig. Jag hör ingen skillnad på dur eller moll, kan inte räkna till fyra i en takt och att sjunga känns som en total omöjlighet. För jag orkar inte bry mig! Mitt intresse behöver ta en paus, att ha hållit på med musiken regelbundet i två år nu, näst intill varje dag, har fått mig att tappa orken för det. I alla fall för ett tag framöver. De senaste månadernas sånglektioner var så givande och så kämpiga och hade hela tyngden på att det var dags att utvecklas, men när jag väl sjöng på riktigt på uppträdandena hade ingenting hänt. Det var som att allt jobb var helt i onödan.

Än har jag inte bestämt om jag ska se den här pausen som någonting positivt, att jag tar nya tag till hösten och kanske till och med har ork att kämpa för att utvecklas eller om det är så att mitt intresse håller på att dö ut...
Den sista tanken skrämmer mig. Det är det här jag är bra på. Om jag inte har musiken har jag ingenting som stimulerar mig. Men än så länge vågar jag hoppas på att allt jag behöver är vila och oengagemang för att jag ska orka ta tag i det igen till hösten.
Men det är irriterande och uttröttande att känna att det aldrig händer någonting! Jag har gått i två år och sett andra människor utveckla deras sångröster men jag står kvar på samma plats som för ett år sedan, känns det som. Och den känslan i sig är otroligt betungande att bära runt på, en frustration där man inte vet hur man ska lösa situationen. Jag övar och övar men det händer ingenting. Mitt register ökar inte, det snarare sjunker är den känslan jag får.

För vissa är det här bara trams, andra förstår exakt vad jag menar och då förstår ni också den jobbiga frustrationen man känner.

Till våren ska jag söka folkhögskolor runt om i landet, då behövs mitt självförtroende mer än aldrig och som det är nu är det totalt nerkört i botten. Något drastiskt behöver hända. Så kanske är de här veckorna av oengagemang det jag mest av allt behöver... trots allt.