Jag tror jag börjar bli stressad, igen. Det är massa nu, jätte mycket faktiskt. En sån liten sak som att mer än hälften av alla vänner fyller arton i år (vilket är snart) och vad ska man köpa? har man råd? vad ska man ge? hur ska man ge det? massa frågor, men som vanligt inga svar.
På tal om det firar vi en kompis imorgon, hela kvällen/natten och morgonen. Vi ska bjuda på trerättermiddag och myspys och det ska bli så mysigt. Problemet; på måndag har vi en skrivning på svenskan om Bellman och jag var i Marocko när genomgångarna om honom var och jag har inte alls pluggat någonting. Inte nog med det ska alla induviduella val vara klara till den första februari och jag har en beslutsångest som heter duga, och vem kan hjälpa mig med det förutom mig själv?!
Jag har tappat kontrollen på alla läxor som ska göras, jag har inte övat gitarr eller pianoläxa på åratal och jag känner pressen att lärarna faktiskt ska bli irriterade. Och, som grädden på moset ska vi även välja valbara kurser (vilket i och för sig inte alls är svårt då jag bara har en kurs att välja på eftersom allting annat redan är fixat och klart) Men bara tanken på att det är så mycket nu får mig att spy. Ja visst! Jag glömde nämna vårat älskvärda musik/teaterprojek - Cotton Club som sätts upp om nån månad (nån månad!!) det är otroligt kort tid och jag har ärligt talat inte övat manus en ända gång - mer än läst det vill säga. Skärpning och uppryckning! Och i allt detta onödiga stressande har jag börjat tänka på mitt projektarbete som inte ens ska äga rum förrens i trean, men jag är störd på vissa punkter.
Och ja, jag bara känner för att beklaga mig lite om hur jobbigt våra liv här i ett i-land som Sverige faktiskt kan vara (?).

Och när jag ändå håller på; jag är lycklig och lättad över att valet i USA pågått i några månader sisådär och att demokraterna ligger otrooooligt bra till, men enything can happen så vadfan. Men det ska i alla fall bli ett lyft för nutidens "stormakt" att äntligen slippa Bush, usch. Om de nu är så jävla bra och en sån ypperlig stormakt som de anser sig själv vara - lev upp till det då. 

Nej, nu hinns det inte mer bloggande.

"And in this crazy life, and through these crazy times
It's you, it's you, You make me sing.
You're every line, you're every word, you're everything.
You're every song, and I sing along.
'Cause you're my everything.
Yeah, yeah"