What a day...
Jag hade min första riktigt givande sånglektion idag, efter ett och ett halvt år. Men what the heck. En riktigt jobbig sånglektion faktiskt, höga toner - tons of 'em och sen, ja varför inte höja lite till? Jag hade kramp i min mage efteråt men det var det faktiskt värt. Det är så det ska vara! Inte bara stå där och sjunga fint och vackert i tjugo minuter och sen vara nöjd och glad - nej, det ska vara på riktigt vilket det verkade som att alla fick ta del av idag, mycket bra!
Det som är så härligt med givande lektioner är den där...kicken (kan man kalla det det?). Man vill bara sjunga mer och mer och spela mer och mer och bli bäst (bättre än vad man ville innan vill säga).
Så jag har bestämt att viga min afton åt att sjunga, promenera och kolla på Ugly Betty. Jag är trött på datorn. Trött på bilddagboken, helgon och msn - allting. Plus att kvällarna är mycket längre utan den här mackapären.

Nu ska jag gå och förverkliga mina drömmar, vad ska du göra?

Jag tror jag börjar bli stressad, igen. Det är massa nu, jätte mycket faktiskt. En sån liten sak som att mer än hälften av alla vänner fyller arton i år (vilket är snart) och vad ska man köpa? har man råd? vad ska man ge? hur ska man ge det? massa frågor, men som vanligt inga svar.
På tal om det firar vi en kompis imorgon, hela kvällen/natten och morgonen. Vi ska bjuda på trerättermiddag och myspys och det ska bli så mysigt. Problemet; på måndag har vi en skrivning på svenskan om Bellman och jag var i Marocko när genomgångarna om honom var och jag har inte alls pluggat någonting. Inte nog med det ska alla induviduella val vara klara till den första februari och jag har en beslutsångest som heter duga, och vem kan hjälpa mig med det förutom mig själv?!
Jag har tappat kontrollen på alla läxor som ska göras, jag har inte övat gitarr eller pianoläxa på åratal och jag känner pressen att lärarna faktiskt ska bli irriterade. Och, som grädden på moset ska vi även välja valbara kurser (vilket i och för sig inte alls är svårt då jag bara har en kurs att välja på eftersom allting annat redan är fixat och klart) Men bara tanken på att det är så mycket nu får mig att spy. Ja visst! Jag glömde nämna vårat älskvärda musik/teaterprojek - Cotton Club som sätts upp om nån månad (nån månad!!) det är otroligt kort tid och jag har ärligt talat inte övat manus en ända gång - mer än läst det vill säga. Skärpning och uppryckning! Och i allt detta onödiga stressande har jag börjat tänka på mitt projektarbete som inte ens ska äga rum förrens i trean, men jag är störd på vissa punkter.
Och ja, jag bara känner för att beklaga mig lite om hur jobbigt våra liv här i ett i-land som Sverige faktiskt kan vara (?).

Och när jag ändå håller på; jag är lycklig och lättad över att valet i USA pågått i några månader sisådär och att demokraterna ligger otrooooligt bra till, men enything can happen så vadfan. Men det ska i alla fall bli ett lyft för nutidens "stormakt" att äntligen slippa Bush, usch. Om de nu är så jävla bra och en sån ypperlig stormakt som de anser sig själv vara - lev upp till det då. 

Nej, nu hinns det inte mer bloggande.

"And in this crazy life, and through these crazy times
It's you, it's you, You make me sing.
You're every line, you're every word, you're everything.
You're every song, and I sing along.
'Cause you're my everything.
Yeah, yeah"

Det ni nu kommer att läsa är ingenting jag skrivit själv, även då jag önskar att fallet skulle varit så. Det här "brevet" som jag tagit från en väns dagbok på Helgon är skrivet av en kille vid namn Magnus Samuelsson. Jag vill att hela Sverige ska läsa det - för rätt ska vara rätt, alla ska behandlas lika - allt ska behandlas lika, inte sant?
Jag har ingenting emot kristna eftersom jag själv är en del av dem, men jag tycker det är synd att vissa av oss som faktiskt har en tro på den Gud som sägs älska oss alla och har skapat oss alla inte kan tollerera kärlek mellan människor av samma kön. Så läs det här och ta er en rejäl tankeställare.

__

Öppet brev till de präster som skrivit under uppropet mot välsignelseakten för homosexuella.
Jag har en del frågor till er präster som vet och kan allt;

Jag tänker sälja min dotter som slav (2:a Mos 21:7). Vad kan vara ett skäligt pris?

I Tredje Moseboken 21:20 står det klart och tydligt att jag får äga både manliga och kvinnliga slavar från ett grannland. En vän till mig hävdar att detta gäller bara människor utanför EU. Kan han ha rätt?

Min granne som jobbar på Kvantum insisterar på att även jobba på söndagar. Enligt Andra Moseboken 35:2 så måste han dräpas. Är jag moraliskt ansvarig för att göra detta själv?

Jag besöker inte kyrkan då jag lider av stor närsynthet och enligt Tredje Moseboken 21:20 får jag inte närma mig Guds altare om jag ser dåligt. Min son konfirmerar sig nu och det vore kul att se hur han uppför sig i kyrkan. Är det okej om jag sitter i vapenhuset?

Kan mina barn börja att träna fotboll i IFK Värnamo, då Tredje Moseboken 11:7-8 säger att de inte får röra resterna efter en död gris, eller måste de fortsätta spela här hemma med en plastboll?

En bonde här ute i Tånnö envisas med att odla olika grödor på samma jord och syndar därmed mot Tredje Moseboken 19:19. Han har även den fula ovanan att svära mycket. Nu är hans fru inte heller mycket bättre då hon envisas med att gå klädd i kläder som är gjorda av mer än ett tygmaterial (vanligen bomull och polyester). Är det nu nödvändigt att samla hela Tånnö för att stena dem (Tredje Moseboken 24:10-16)? Kan vi inte bara bränna dem på bål som vi brukar göra med människor som ligger med sina släktingar (Tredje Moseboken 20:14)?

Jag vet att ni präster gått på djupet i dessa frågor så jag ser fram emot tydliga och raka svar.

Stort tack till er rakryggade präster som tydligt visar att Guds ord är evigt och oföränderligt.

Magnus Samuelsson
Tånnö

Shit. Det har redan gått sex dagar sen nyår. Eller egentligen sju enligt klockan eftersom klockan visar elva minuter över midnatt just i detta nu. Så om man ska vara helt korrekt ska man väl säga att skolan börjar imorgon redan, fast jag föredrar att säga i övermorgon.

Jag har ingenting alls emot att börja skolan igen, snarare tvärt om, i alla fall ibland. Det är alltid lika spännande att komma tillbaka till skolan efter ett lov, även efter de där korta loven som bara varar en vecka. Man vaknar alltid mycket snabbare av väckarklockan, klarar alltid att gå upp just i samma stund den ringer, man hinner tvätta håret, göra sig i ordning en halvtimme längre (för det är så länge jag snoozar). Jag vet egentligen inte om det bara är jag eller om alla känner av den där lite spännande känslan inom en varje gång man ska till skolan efter ett lov, ibland även efter en helg. Eller kom kanske de flesta över det på mellanstadiet? I don't know, jag vet bara att för mig är allt detsamma, då som nu.
Det kanske beror på att man tröttnat på lovet då, att man saknar vardagen igen, att lovet har blivit vardag och vardag är ju alltid tråkigt, men som jag sa - vad vet jag?

Jag brukar känna nästan som nervositet när jag vaknar första skoldagen efter lov, eller kanske spänning. Även då det alltid är samma gamla härliga människor så vet man aldrig riktigt hur det ska vara. Kommer det vara som förrut? Kommer det vara bättre? Sämre? och nu tänker jag främst efter sommarloven, eftersom det är då alla förändras som mest. Alla har upplevt så himla mycket under de där två månaderna, vissa har varit på semester, eller på Ölan eller Gotland halva lovet. Andra har bara vart hemma och inte gjort någonting medan andra varit hemma men haft den bästa sommaren någonsin.

Det som skrämmer mig är att det börjar ta slut nu, allting. Alla lov, allt slammer i matsalen, skratt i korridorer och flummiga klasskompisar. Visst jag har ett år kvar, men sen är allt över. Och som några kanske redan vet så har jag alltid tyckt om skolan mer eller mindre och jag har alltid sett det som en trygghet och snart är det över - and that freaks me out a bit.
Snart är mitt näst sista jullov över, egentligen inte det allra sista men det sista riktiga, om ni förstår vad jag menar.

På senare tid har jag pratat lite med mamma och pappa om folkhögskolor, givetvis vet inte dem någonting om sådant - speciellt inte med inriktning musik men jag har i alla fall bestämt mig för allt flytta efter studenten. Leva ett riktigt studentliv i studentkorridor med studentfester och allt vad livet som student innebär.
Gud, vad många människor man kommer tappa under det året, vad många människor man kommer träffa och vad många människor som bara kommer vara där, trots att man aldrig, aldrig ses längre. Jag är nervös för det - det erkänner jag. Jag vet att många av mina vänner jag har nu kommer försvinna, jag kan ärligt säga att jag skulle kunna peka ut vilka - men jag slipper helst. Jag skulle aldrig klara av det, en sån skit sak att peka ut att den personen, och den, den, den och den kommer jag tappa kontakten med. Även då jag tror att de är väl medvetna om det as well, men vad är det att fortsätta bygga en vänskap på om båda går runt och vet att den andra vet att man kommer tappa kontakten. Jag skulle nog omedvetet släppa taget om den personen redan nu, för att inte komma den närmare när vi ändå snart ska skiljas. Konstigt det där, att saker skrämmer en trots att man mer eller mindre alltid har vetat att that's life.

Men jag måste slå ett slag för mänskligheten att trots all denna vetskap om vänner som kommer gå förlorade och vänner som kommer finnas där för alltid gör vi oss, trogna flockdjur som vi faktiskt är, nya vänner hela tiden. Och det är väl jäkligt modigt, am I right? Man träffar en människa som man tycker om, man blir vänner men man vet aldrig vart den vänskapen kommer leda, eller så är det just det som lockar - vad vet jag?

Ja, uppenbarligen är det mycket jag inte vet här i livet men också jävligt mycket som jag vet och det är enligt mig lite av tjusningen med livet.
Jag såg förresten stjärnorna på slottet idag, om ni någonsin har sett det. Arja Saijoma är väl den mest livsälskande människa jag sett och det gjorde mig glad idag. För det är det man borde göra - njuta av livet och älska det, det finns för lite av sånt i vår värld. Men det kanske det blir ändring på en vacker dag, men vad vet jag?...