Jag tror vi alla säger saker vi inte menar för att såra någon som sårat oss. Jag tror vi alla lovar saker vi inte kan hålla, inte vill hålla, bara för att slippa tjaffset ett tag. Jag har lovat saker för att slippa tjaffset. Och jag vet inte om det är så bra, egentligen. Jag vet inte om jag tycker det ger så mycket att gå runt och låtsas att allt är okej mellan varandra när båda vet att det egentligen inte är det, för båda märker det, båda irriterar sig på varandra. Och jag vet inte om jag är så mycket för att ha saker och ting osagt, jag föredrar att prata igenom saker så man vet var man har varandra. För det värsta jag vet är att gå runt och inte veta vad jag betyder för de som betyder så otroligt mycket för mig.

Jag fungerar väl som de flesta andra. När man inte vet vad man betyder, när man känner att människor i ens omgivning är osäkra blir jag jobbig, efterhängsen men kanske framförallt tjatig, extremt jobbig och bara allmänt dum. Ibland undrar jag om jag sagt för mycket redan, om det är försent att gå tillbaka till det vanliga. Är det försent att återgå till bästa-vänner-stadiet? Jag vill det, om vi bara pratar först, för jag tror att det behövs. Eller rättare sagt - jag vet.

Det händer saker med mig nu, jag funderar mycket på vad som känns och inte känns och vad jag tycker om saker och ting. Och jag behöver den där bästa-kompis-tiden tillbaka nu. Jag behöver den och jag behöver dig. Jag vet att jag är dålig på att visa det nu, jag är bara så dum mot dig, men du betyder fortfarande mycket. Och trots att jag har hört saker nu, and I'm quite sure they're all true så kommer jag alltid tycka om dig, du är fortfarande en bästa vän - i hjärtat. Men om vi nu gör så att båda försöker, tror du inte att det blir bra då? För ingen av oss tycker ju att det är bra.

Det är så fegt av mig att skriva det här, God I know. Men jag vet inte vad jag ska göra längre, för jag vill ha det sådär bra igen. För visst var det bra förrut? Det var grymt bra!
Det kanske bara behöver ta sin tid, tror du inte? Egentligen kanske vi skulle vara helt ifrån varandra för att tiden skulle få verka. Men jag är som jag är och jag vet inte om jag skulle klara av det. Men det kanske vore värt det, för jag saknar dig. Jag har aldrig saknat någon såhär, inte när personen varit i min närhet, men nu finns du i min närhet men ändå saknar jag dig... And I don't know what to do about it besides everything I just suggested. För jag tycker ju om dig.