Det värsta jag vet är när människor man älskar och bryr sig om inte längre är en självklarhet i ens liv. Och den där saknaden och tomheten man känner då, och desperationen för att få den här människan att förstå att den betyder livet och att man faktiskt fortfarande är den där personen man var för fem månader sedan. Den personen som den brydde sig så mycket om, tyckte om och skrattade tillsammans med.

Och frågan är hur mycket man ska kämpa för att få tillbaka de där människorna? För det värsta som finns är att bara stå på sidan om och vänta på att tiden ska gå så man tillslut kan återgå till det som en gång var. Den där tiden då man bara levde och var nöjd med vardagen. När man hade det men mest av allt behövde.
Och nu har jag inte det längre, en del av det jag mest av allt behöver. Tid är nog rätt ord. Men jag är den där som bara står på sidan av, som inte kan styra över den viktigaste delen av mitt liv. Jag är den som står bredvid och hoppas och försöker, men i slutänden är det inte min åsikt som spelar roll, i slutänden är det den viktigaste delen av mitt liv som ska avgöra. Och jag kan inte göra något åt det beslutet, I just have to live with that.

And I truly madly deeply do know how regret feels. När man bara vill ta tillbaka de senaste månaderna och göra om allting, för då skulle allting vara så annorlunda. Och jag vet hur tomheten efter människor i hjärtat känns. När de finns där i mitt men jag är inte en självklarhet i deras. Och jag vet hur sorgen känns som bildas genom dumma handlingar, ord och osagda sådana. Det fanns så mycket att säga vid rätt tillfälle, men tillfället togs aldrig. Det fanns stunder då tillfällena inte alls skulle tas men då de gjorde det. Man ångrar, sörjer och känner tomheten. Det är så livet ser ut i sådana här stunder - i  väntan på att den viktigaste delen i ens liv ska komma tillbaka och själva livet ska få en mening igen.