Jag vet inte varför men jag känner sådan ångest. Men jag vet inte för vad, egentligen!
Det känns så himla främmande allting, mer än vanligt. Jag känner det som att står vid ett stup och tar jag ett steg till faller jag, bara det att jag inte ser något och inte har den blekaste aning om vart jag befinner mig, att det jag har framför mig är ett fallande stup!
Men jag vet i mitt undermedvetna att det finns en bro över någonstans, det gäller bara att hitta den i mörkret...

Jag känner mig hjälplös. Mot mig själv. För jag bara lever, fysiskt sett. Jag känner mig som en levande zombie, jag går runt och gör det jag ska - för att jag måste. Men jag orkar inget mer än det jag måste. Jag går till skolan men så fort dörren stängs bakom mig faller allt bara, all ork är som bortblåst. Jag vill bara lägga mig ner och somna, för jag orkar inte göra någonting. Jag orkar inte plugga, inte träna, inte umgås, inte ringa folk, inte prata med mamma och pappa - jag orkar ingenting. Jag har inte lust till någonting.
Och jag vet vad som krävs för att jag ska få tillbaka min ork, jag vet att jag måste stå på mig, säga vad fasen jag känner för det jag känner är inte okej. Det får inte vara såhär, inte bara för att jag inte vill ha det så - det bara får inte!
Jag känner mig så hjälplös för jag vet att trots att det är mina känslor som står på spel, mitt humör, min livsglöd så är jag bara en liten, ynka åskådare. Jag står och ser på, som en i publikhavet på en fotbollsmatch som vill att just mitt lag ska vinna men jag kan inte göra något, för jag är ingen fotbollsspelare. Jag är bara en i mängden.

Folk tror så himla mycket, att de är så bra på att dölja vad de egentligen tycker. Jag är trött på att folk bara tycker om mitt liv. Sen när blev jag eran ägodel? Sen när blev jag..den jag är nu. Jag har förståelse, bara det att ingen ser, eller vill se. Jag klandrar ingen. Men tvinga mig inte att välja. Ingen har bett mig - bokstavligen, men blickar säger mer än tusen ord och jag hatar det! Jag vill inte välja! Jag vill ha alla. Er alla!
Och folk är så egoistiska. Jag säger inte att jag inte är det men jag menar, varför ska allting handla om er? Varför kan det inte bara handla om att jag tycker om någon, varför måste orsaken till allting vara er när det egentligen handlar om att lära känna någon ny, någon man tycker är trevlig, som tycker att jag är trevlig! Varför får jag inte bara leva mitt liv?!

Jag vill inte säga det, men det kanske är dags nu.
Ni var en del av mitt liv, and god damn I loved every second. Och jag vet inte om det är jag eller ni eller bara jag som förstorar men vad har hänt? Varför är alla så konstiga, varför får jag inte bara vara jag? Jag är såhär, okej? Jag är en människa som tycker om att träffa nya människor, som tycker om att se något nytt, för alla människor är olika, har olika personligheter. Förlåt mig, men jag är inte som er, som bara är med alla "gamla vanliga". Och förlåt för att jag skriver det här här, och förlåt för att jag är så jävla feg att jag inte vågar ta tag i saker och ting.
Men var det inte jag som var "jobbig"? Jag vill inte vara jobbig. Jag vill vara jag. Den där tjejen ni pratade om, som ni sa var så himla bra, som ni sa att ni tyckte om att umgås med. Nu är jag bara någon annan.
Jag vill vara den som räknas igen. Jag vill att det ska vara vi. Fan vad jag vill mycket. Jag kräver ingenting, egentligen. Inte mer än att det ska vara som vanligt, att allt bara ska flyta på.

Ni fick mig att leva, och jag pratade så om er, jag nämnde er för alla och jag var så glad, så lyckligt lottad att jag hade er för ni var verkligen de bästa.
And you still are! Tro inget annat, men är det bara jag som känner skillnaden? Är det bara jag som inte kan sova om nätterna. Troligen. För jag tror inte ni tänker som jag, har samma problem som jag. Ni behöver inte oroa er för att vara "jobbiga" eller inte duga, inte räcka till som man en gång gjorde. För ni har ju alltid varandra, och en mer eller mindre - vad spelar det för roll?
För mig spelar det roll! För då blir det plötsligt två mindre. Två mindre på två av det bästa jag vet.
And I don't wanna loose you.

Var är bron?