Alla vet vi hur det känns när hjärtat brister. Den där tomheten inom en, that undescribeble aching feeling. Det gör ont på ställen du inte ens visste att du hade inom dig. Vad gör man åt den, denna ständigt återkommande sjukdom? Det finns inget botemedel, det är bara en del av livet. But some have more of that...

I och för sig sa Grynet en gång "det finns en medicin mot allt och det är chokladbollar" och ja, det går ju inte att förneka. En kväll med massa choklad och en typisk chick flick och gråt till det så känns allting genast mycket bättre. Men det spelar ingen roll hur mycket man gör, för när väl natten smyger sig på finns det bara en själv och en massa tankar.
Och jag behöver inte säga så mycket mer, eftersom vi alla vet vad jag talar om. Om inte annat förstår man precis när man läser det här citatet.

"It turned out that he wasn't in love with me like I thought.  What I'm trying to say is that I understand feeling as small and insignificant as humanly possible. And how it can actually ache in places that you didn't know you had inside of you. And it doesn't matter how many new haircuts you get or gyms you join or how many glasses of chardonnay you drink with your girlfriends. You still go to bed every night going over every detail and wonder what you did wrong or how you could have misunderstood. And how in the hell for that brief moment you could think that you were that happy. And sometimes you can even convince yourself that he'll see the light and show up at your door. And after all that, however long or that may be, you go somewhere new. And you meet people who make you feel worthwhile again. A little pieces of your soul will finally come back and all that fuzzy stuff, those years of your life that you wasted, they will eventually begin to fade..."


Now, what's that for something to admit.