Det här är en sån här dagen efter-dag, fast inte dagen efter fest eller dagen efter andra saker. Utan dagen efter konsert/spelning/uppträdande - you name it. En underbar dagen efter-dag. Vädret är bra, vännerna är bra, livet är levbart och huvudvärken finns det botemedel mot. Det känns som att jag bör ta vara på alla de här glada stunderna, jag har ju på senare tid insett att allting kan falla bara inom loppet av två sekunder. Igår till exempel, jag ville höra men ändå inte och jag vet att det var lika bra men det tyngde ner mig hela tiden men ändå var jag så himla uppåt och glad, för jag skulle få sjunga på scen igen (förstår ni hur uppåt jag skulle varit egentligen?!).

Hur som helst. Spelande och sjungade i Nora stod på schemat. Och det kändes bara så bra från första stund jag öppnade ögonen, "Idag ska jag få stå på scenen. Idag ska jag få sjunga, för andra människor. Idag ska jag ta en ännu steg upp på stegen mot stjärnorna. Today is the day". Jo, så fjantigt tänkte jag faktiskt. Och ja det förgyllde min dag och lycklig var jag!

Inte nog med att hela stämningen var helt mysig och bra så gick det jag fasade mest för så otroligt, sjukt bra och jag bara älskade varenda sekund av att sjunga den där låten. Sen gick ju vissa saker mindre bra men vet ni vad, kära vänner? Det gjorde absolut ingenting, det var liksom allting, själva alltet som faktiskt spelade roll. Det behövde inte vara bäst - vi hade ju faktiskt inte haft så mycket tid att öva tillsammans. Det som räknades, för mig, var bara att få göra det jag älskar mest med musiken - att få ge av mig själv och visa att "fan, det här kan jag!".

Det kommer alltid vara folk som är negativa, och jag kan väl tycka i mitt inre att går man estet-musik gör man väl det av den simpla anledningen att man tycker om musik? Är det då inte roligt att vara ute och spela lite, göra det man tycker om? Är det inte roligare att komma ut och göra något annarlunda, eller hade vissa hellre föredragit att suttit i skolan i skolbänken och gjort det gamla vanliga? Och är man trött på en låt - who cares liksom?! Är det inte det musiklivet går ut på? Tänk om man är där en dag, man ska ut på turné. Man har tjugo låtar per stopp varav 15 stopp. Då ska man köra alla de där 20 låtarna på alla 15 stoppen och tror ni inte att man tröttnar på låtarna? You bet! Inte nog med att man ska spela de där låtarna 300 gånger så krävs det repetion efter repetion, det krävs kanske lite soundcheck och jag kan lova er, fast jag (ännu) inte upplevt det - man tröttnar. Men får publiken se det? Åhnej, för publiken ska tro på varenda ord du säger. Publiken ska se att du älskar den där låten, varenda ton du tar älskar du! Så det är lika bra att vänja sig, folks.
Och jag kan bli trött på folks negativitet, men jag vet också att jag är negativ i andra stunder när det finns människor omkring som älskar att göra just det. Men på något konstigt sätt, när jag stod där uppe, var det det som peppade mig. Jag ville inte ha tråkigt, och för att jag skulle ha kul, måste man liksom älska det man gör. Och åh, det finns inte ord för lyckan. Det är bara så att det finns saker här i livet som bara är det bästa man vet och ge inte upp de sakerna! Jag kommer inte ge upp det!

Ibland kan jag fundera på vad jag skulle göra utan musiken och jag vet inte. Om jag inte får jobb inom musiken, vad ska jag jobba med då? För jag vet inte, det finns bara en sak, en dröm, en dröm som ska uppfyllas. Det är det här som jag kallar livet. Den här obeskrivliga känslan som bara får en att må så bra. Och man vill väl inte ge upp om livet, eller?