Det var längesen jag skrev nu. Jag kanske tog ur mig allt i förra inlägget. All ilska jag kände då, det var längesen jag var så besviken, arg, förbannad och ledsen på samma gång. Men det är väl också saker man måste gå egenom i livet som jag gick egenom då och kanske fortfarande gör.

En annan simpel anledning är att jag inte haft någonting att säga, vissa stunder har jag varit så förbannad så jag skakat i hela kroppen, andra stunder har jag varit så chockad och rödd att kroppen skakat för det och andra stunder bara känt mig så tom, som att det inte fanns ett enda litet ord kvar inom mig.

Inte heller nu har jag någonting att säga, ingenting som är tillräckligt glasklart för att kunna uttryckas i ord. Det bara händer så mycket inom mig, allting sviktar, som allt allting övervägs just nu. Hela livet står på en vågskål, ungefär. Jag inväntar vägningens slut med spänning och under tiden kan jag inte göra annat än att vänta. But this time I can feel it will end up in a good way