http://youtube.com/watch?v=41qolzzld9M


Sånna där underbara röster och underverk får en verkligen att vilja leva ut sin dröm. Röster som hans finns bara i ett fåtal och det är det som får en att vilja! 
Det är kvällar framför Idol där drömmar går i upplevelse mitt framför våra ögon och timmar lyssnandes till sån här musik som får en att vilja leva ett värdigt liv igen. Det är människor som lever sina drömmar som får en att vilja leva sina egna. Det är tron på andra människor som får en att tro på sig själv.
Och jag tror på människor, jag tror på kärleken, jag tror på tron av högre makter och andra människor. Jag tror på honom, henne, dem, på dig. Jag tror på mig. Allt känns så underbart att säga det - jag tror på mig. Om inte man tror på sig själv, vem ska då kunna göra det?

I'll see up there someday, not in heaven this time. On stage.
Be seeing you, idols.

Glädje är något jag vill sprida, beröra är något jag vill. Kärlek är
något jag vill ge, lycka är något jag vill bringa.
Ärlig är vad jag försöker vara. Visa vem jag är, vad jag tänker, känner och funderar över. Jag vill inte vara rädd, men alla är vi rädda. Jag försöker vara glad, det hjälper mig på traven mot lycka. Jag behöver vara ledsen då och då. För utan sorg skulle jag inte uppskatta glädje.
Livet är vad jag lever, musiken är vad jag lever för. Skriva är något jag underhåller mig med, sången och spelandet är vad som får mig att leva.
En stund för mig själv är vad jag kräver, ensamhet är vad jag föraktar. Sprida kärlek, värme, ömhet och glädje är mitt motto. Leva som jag lär är något jag strävar efter.


Jag är sjuk, då blir man såhär... konstig. Eller ja, jag är väl som vanligt. Och ännu en gång, kära vänner, har jag ingenting att skriva, ingenting att komma med. Mer än att jag skulle jobbat idag, och att jag som nämnt blev sjuk. Det skapade problem för folk, jag fick skuldkänslor. Men det verkade som det löste sig.

Gerda är min arbetarängel <3

Det var längesen jag skrev nu. Jag kanske tog ur mig allt i förra inlägget. All ilska jag kände då, det var längesen jag var så besviken, arg, förbannad och ledsen på samma gång. Men det är väl också saker man måste gå egenom i livet som jag gick egenom då och kanske fortfarande gör.

En annan simpel anledning är att jag inte haft någonting att säga, vissa stunder har jag varit så förbannad så jag skakat i hela kroppen, andra stunder har jag varit så chockad och rödd att kroppen skakat för det och andra stunder bara känt mig så tom, som att det inte fanns ett enda litet ord kvar inom mig.

Inte heller nu har jag någonting att säga, ingenting som är tillräckligt glasklart för att kunna uttryckas i ord. Det bara händer så mycket inom mig, allting sviktar, som allt allting övervägs just nu. Hela livet står på en vågskål, ungefär. Jag inväntar vägningens slut med spänning och under tiden kan jag inte göra annat än att vänta. But this time I can feel it will end up in a good way

Jag blir bara så jävla förbannad. Vad är det som är så jävla svårt att förstå? Vad är det som är så jävla svårt?! Och det har inte ens hänt någonting på senaste tid som fått mig att bli arg, det kanske är just därför, eller så är det för att jag tänker så mycket så det tillslut bara rinner över och jag blir helt sjukt förbannad.

Men fattar ni eller? Kan ni bara förstå vad fan i helvete som händer eller? Ska det vara så himla svårt att förstå att jag inte vet vad jag ska göra längre??!! Och eran jävla dubbelmoral tar död på mig. Ena dagen när ni är själva med mig så är ni så helt sjukt jävla bra och underbara och allt är så sjukt normalt och bäst. Sen kommer den andra tillbaka och så är jag INGEN igen. Jag hatar att vara ingen, jag är jävligt trött på att vara ingen! Vad är det som får er att tro att jag ska acceptera det? VA? Vad fan är det som får er att tro att jag ska gå med på att ha det såhär, för jag har sagt det förrut men jag säger det igen - jag fattar om det inte spelar någon roll för er om jag försvinner, för det är bara en person mindre i era liv och vad fan spelar det för roll egentligen? En sketen tjej som tror hon betyder någonting för två personer. Det är bara en ynka liten person, ingen större saknad där inte. Men jag då? Hallå! Jag?! Jag förlorar två på köpet av en, eller vad man ska säga. Och vad är det som är så jäkla svårt att få er att disskutera saker. Den ena bara drar så fort man kommer i närheten i tron att det enda som spelar roll är nån jävla kärlek som kanske inte ens finns där!!!! Den andra vetefan vad den gör, för ingen bjuder till eller försöker. Kalla mig blåögd men jag har försökt att se er sida. Men jag hatar att ni inte svarar på tilltal. När jag frågar om vi ska ta sällskap och ni bara börjar pratar med varandra. TACK så jävla mycket!
Eller fäller kommentarer som att "är det säkert att det var hon som frågade om ni skulle ses då. Det var inte du?" TACK för att ni får mig att känan mig så jävla älskad och omtyckt hela tiden, som att jag inte duger till att ha en vän som faktiskt tycker om mig eller vill träffa mig. Allt handlar för fan inte om er. Jag kan skaffa mig vänner på annat håll, men man rår förfan inte över vilka man tycker om. Och ska jag byta vänner bara för att de inte passar er??!!
Och om ni undrar så är jag förbannad, om ni missat det alltså. Men vadfan, är det här vänskap eller?! Det suger så jävla hårt att ni inte ens verkar bry er. "Låt det ta tid, det blir nog bra" Fan ta det alltså! För så länge inte ni anstränger er mer så kommer det här bara rinna ut i sanden. Men det kanske är det ni vill, det är ju i alla fall så det verkar. Om nu hela såra-Sanna-grejen var tänkt så att få mig att gå iväg och försvinna så tror jag fan att ni börjar lyckas. Gratulerar. Fan för er just nu.