Det talas så om ärlighet. Att "ärlighet varar längst" ska ju stämma rätt så bra, sägs det. Jag får nog lov att hålla med om det. Hellre än ärlig vän som säger vad den tycker och tänker än en som inte står för sitt tycke och istället för att säga sin åsikt nickar instämmande. Jag vill ha människor omkring mig som svarar ärligt på frågor om min tröja är snygg eller om byxorna sitter snyggt eller bara om nya frisyren är lika hemsk som jag tycker. Det är surt att höra det ibland, men det känns så skönt. För betyder inte det egentligen att det är en nära vän, som vet hur jag fungerar, att han/hon vågar säga vad den tycker utan att vara rädd för att jag ska bli arg?!

Ärlighet har blivit viktigare för mig ju mer jag vuxit med mig själv. Jag själv försöker vara ärlig, det är svårt, det vore lögn att säga något annat. Men jag är mycket för det där att leva som man lär, då kan jag i alla fall göra ordentliga försök!
I vissa fall passar det inte att säga det man verkligen tycker, och man måste lära sig att acceptera andra människors tankar och åsikter. Men med det sagt betyder det inte att man inte får argumentera, men inte bli arg på andra folks åsikter. Även det har jag svårt med, jag har en vilja inom mig som jag inte kan kontrollera, jag vill att alla ska tycka som jag, men hur kul vore det egentligen? But I'm working on it.
För det är också en sån där grej, man föds inte perfekt, man kan aldrig bli perfekt, men man kan växa som människa och bli näst intill perfekt. Man kan vara så perfekt som det går. Alla har sina brister men har man kommit så långt så man sett dem själv och till och med kanske börjat jobba med det så har man kommit långt! Att själv inse sina brister och fel är stort, för mig i alla fall. För alla vill vi ju vara bra människor och omtyckta.

En vän sa en gång "jag vill att vi ska kunna vara ärliga mot varandra". Det lät bra, det kändes bra. Jag var ärlig, så gott det gick för som sagt går allt inte att berätta eller tala om.
Rätta mig om jag har fel men ska inte även denna person vara ärlig tillbaka? Är det inte det minsta man kan begära. För att glömma denna vän så ska jag tala om något annat.

- Att leva i en lögn. Det betyder inte att man ljuger om sitt liv eller familj eller annat. För mig betyder det att man gömmer undan en stor del av sig själv, man ljuger om det - bara för att inte göra sina vänner besvikna eller arga. Oftast om vänner blir besvikna eller arga betyder det väl att de bryr sig? Så är det för mig, det beror ju förståss på vad det gäller. Men om jag döljer något för mina vänner i rädslan att de ska bli besvikna är det ett tecken på att jag vet att det jag döljer är fel, det jag håller på med är fel! Och i dessa fall blir vännerna arga och besvikna av rädsla, kanske. Av omtanke eller av kärlek.
Det är svårt att se kärlek i ilska men vad är det annars? Om man inte bryr sig om en person varför blir man då arg på den för att den döljer något? Om man inte bryr sig skulle man rycka på axlarna och säga "det är lugnt, du behöver inte berätta allt för mig". Klart man inte måste - men så länge man döljer en bit av sig själv tycker jag att det känns fel. Jag känner mig lurad, dum, blåögd. Men är det jag som gjort fel då jag inte märkt? Att jag trott bara det bästa? Nej, det är inte mig själv jag ska skylla.

Jag näst intill begär ärlighet. Jo, faktiskt. Jag vill veta vad som tycks om mig i mina vänners huvud. Behöver du tid från mig? Är jag för... ja vad? Tell me, so I can be a better person! För det är det som det hela går ut på i längden, att vi hjälper varandra att växa som människor, för alla ska vi växa. Så istället för att vara "snäll" och inte säga vad du tycker, var då riktigt snäll och hjälp mig att växa som människa, för det är trots allt det jag lever för!