Kär. Det är något man inte ska bli, det är en slags oskriven lag. Att vara kär ställer bara till en massa besvär.
Man blir oavsiktigt spegelberoende för att fixa sminket, frisyren allt - jag menar, ifall han skulle dyka upp mot alla odds.
Man går runt och fnittrar och ler fånigt åt ingenting.
När tillfälle ges att träffa den underbara varelsen existerar bara en sak - att få träffa just honom/henne.
Under samtal med denna gud/gudinna är det totalt omöjligt för ens vänner att få kontakt med en vilket gör de smått irriterade.

Och jag vet att jag hatar när folk befinner sig i det stadiet när man är sådär barnsligt kär, man vill bara spy av bara tanken på alla smått rodnande vänner som talar i timmar om den där pojken/flickan som får det att gå kalla kårar genom kroppen och får fjärilrarna att bygga bo djupt inuti magen. Allt detta får man höra när sedan frågan dyker upp: "Har inte du hittat 'den rätta än då'? " följt av ett hemlighetsfyllt leende.
"öhm. hehe, vad heter det. öhm... Näää..."
"Nehe okej, vad synd." (ett ledsamt leende) "Det kommer"
Jo men tjeeeena kompis, klart det kommer. Men just nu, är det faktiskt så att jag råkar vara ensammast på jorden och skulle uppskatta om du bara knep igen kakhålet för en sekund eller två!!!

Jo faktiskt. Men alla oskrivna lagar till trots så har man fallit dit. Japp, inget man kunde kontrollera, vips var man bara där. Man sågs på stan och ja, fjärilarna kom fort i år, so to speak.
Och nu, sedan länge, är man en utav dom där "hej-jag-går-runt-och-småler-åt-allt-människorna", den konstant rodnande småbarnskära tjejen som är totalt såld. Och jag är en av dom som ringer bästa vännen och gråter i desperation och skriker " Han tycker inte oooom miiiig!" Snyft. Medan jag nästa dag skiner som en sol och under hela samtalet pratar om "vilken underbar konversation vi hade här om kvällen och ja - veet du? Han skrev faktiskt puss på msn! Fattar du? Han.. ja, han ääälskar mig. Åh, jag är så lycklig!" för att sedan säga "Nog pratat om mig. Hur går det för dig med kärleken då?".

Det vore lögn att säga att jag inte försöker komma ifrån den där gruppen människor med fjärilar i magen och röda kinder.
Men med dig, är allt så annorlunda. Det liksom bara går inte att låta bli att faktiskt älska dig.

Det är liksom bara att gilla läget i väntan på bättre tider, så att säga.