Vad skulle vi göra om våran bästa vän bara försvann, lämnade den här världen helt utan att någon visste om det, mer än varelsen som planerat våra liv?

Efter att min gamla barndomsvän fick lov att lämna den här världen på grund av att några personer ansåg sig vara i behov av att bli roade genom att se någon annan människa lida genom slag och sparkar, vilket sen ledde till hans död bestämde jag mig för att jag skulle ta vara på livet! Man vet aldrig när det är över.

Jag älskar kärlek, all sorts kärlek. Bara en kram är så mycket kärlek för mig! Och jag älskar att ge men och behöver att få likaså, precis som alla.
Ibland har jag mina ryck när jag åker tåg, bil, buss, båt eller annat transportmedel och är så rädd för att något ska hända. Vad jag ska lämna efter mig.
Har jag varit tydlig nog? När jag en dag lämnar den här världen vill jag lämna efter mig något som speglar mig, att folk tänker tillbaka på mig och tänker "Sanna sa alltid...".
Jag vill att människorna i min omgivning ska tänka tillbaka på mig och veta exakt vad de betytt för mig i mitt liv, jag vill att de ska veta att jag aldrig hade kunnat leva utan dem, utan dem hade jag inte varit jag, inte Sanna.

Det där löftet jag en gång gav har jag inte hållit. Inte många gånger alls.
Jag tänker att det finns tid, att det kan jag ta sen, det kan jag berätta sen. Tänk om sen aldrig kommer? Jag vet att det låter så otroligt deprimerande och jag känner mig som dem där människorna i USA med skyltar som säger att "The end is near" men det är inte det jag vill säga. Det jag vill säga är att vi måste ta vara på livet.
Man kanske går hemifrån i ett gräl med mamma och pappa och aldrig återvänder - då skiljdes man som ovänner.

Alla människor är olika, alla är inte som jag som hela tiden vill ha bevis på att man är tillräcklig för andra och omtyckt. Det är också något man måste acceptera, något jag måste lära mig acceptera! Alla har inte behovet att visa hur mycket man tycker om människor, vissa kan inte.
Och det är inte det viktigaste egentligen. Det viktigaste är att ta vara på livets tid. Inte bara sitta hemma och göra ingenting. Utan snarare att leva livet, bara göra saker.
Det ska i alla fall jag försöka göra, och förbättra mig på. För vilken besvikelse att se tillbaka på sitt liv och konstatera att allt man sett här i världen är lilla byn man växt upp i och det enda man känner till är hur kassapparaten fungerar på ICA och hur man tvättar och lagar mat. Livet är en fest

Enjoy.