Jag måste säga att trots alliansstyre i Sverige, och en feg muminpappa till statsminister (personlinga påhopp mot Fredrik Renifeldt) så är jag en stolt svensk. Jag måste säga att vi kommit en bra bit påväg gällande människors rättigheter. Även då jag många gånger kan bli extremt arg när apatiska barn utvisas från landet eller liknande. Har man hjälpt invandrare in i landet är det fel att helt plötsligt skicka ut dom ur landet, utan att bry sig om att dem i deras land inte alls är trygga och förmodligen inte kommer få leva klart sitt liv!

Men det var trots allt inte det jag tänkte skriva om idag.
Jag har alltid haft ett stort engagemang i homosexuellas rättigheter. Eller engagemang kanske att ta i då jag inte gjort speciellt mycket mer än att tyckt och tänkt och disskuterat med föräldrar och kompisar. Under de senaste ja, vad ska man säga - 50 åren har vi inte alls följt bibelns alla texter och ord om hur livet ska levas. Den kristna tron har fallit drastiskt i Sverige, vi är några tappra själar kvar som inte fallit. Trots det så hålls många giftemål fortfarande i kyrkan, vilket jag tycker är en fin tradition där välsignelse ges, och även då man inte tror att man kanske får Guds välsignelse kan det kanske kännas bra att bara få äktenskapet välsignat.

På 50 år har vi levt våra egna liv, levt som vi viljat och gjort vad vi viljat när som helst. Och de senaste kanske bara tio åren har homsexualiteten blivit allt "vanligare" sägs det, jag själv tror att det blivit ett mer öppet samhälle där folk vågar kliva ut ur garderoben. Men det finns några som inte alls kan förstå det där med homosexualitet. Att det är äckligt, fel och främst av allt - mot bibelns alla privilegier. Men när jag läser alla tusen insändare som folk skriver om hur fel det är med kärlek mellan två människor av samma kön och hur det strider mot hela bibelns koncept undrar jag: Hur många gånger har Du läst bibeln, kära skrivare? Vet du ens att bibeln är uppbyggt av x antal böcker och ingen av dessa böcker är egentligen skrivna av Gud himself!

Det jag tycker är själva stommen för bibeln (förrutom skapelsen som förtåss gör hela bibeln) är evangelierna. Matteus, Markus, Lukas och Johannes skrev ner sin syn på Jesus och Gud. Det finns fler, men de är för osäkra för att tryckas i bibeln. Men ett som används ofta är ändå Tomasevangeliet. I vilket fall så är dessa böcker skrivna ur dessa människors olika synvinklar och synpunkter. Det finns inget rätt eller fel.
Eller har du, kära skrivare någonsin varit på ett bröllop och hört kärlekens lov eller ens läst alla Korintiebrev som Petrus en gång skrev? Har du någonsin tänkt på att hela Korintiebreverna handlar om kärlek - kärlek mellan två själar. Man och Kvinna, Man och Man, Kvinna och Kvinna. Det står på något ställe i bibeln att man och kvinna ska bli man och hustru, att det är så Gud har skapat människan. Jag brukar haka upp mig på det där "det är så Gud har skapat människan". Är det nu så att Gud har skapat oss människor så är det väl ändå hans förstjänst att det finns både heterosexuella människor som det finns homosexuella och bisexuella.
Om man lever efter bibeln så ska man älska alla människor som dem är, man ska acceptera folks tro, tycke, tanke och framförallt deras personligheter. Homosexuell är ingenting man blir, det är ingenting man väljer. Det är någonting man är. Och man kan inte vara någon annan än den man faktiskt är!

I våras stod det klart att homosexuella äntligen (ÄNTLIGEN!) ska få gifta sig och inte bara ingå "partnerskap" som det så löjligt heter. De ska äntligen få gå fram, tillsammans, till altaret och bli gifta - ingå Äktenskap om man nu vill kategorisera det så.

Det är så många jag känner som tror att om en tjej är homosexuell är blir hon kär i varje tjej hon ser, och de skulle tycka det kändes lite läskigt om dens tjejkompis (till exempel) skulle säga  att hon var homosexuell. Som om det betyder att hon skulle bli kär i just hennes kompis! Visst händer det med. Men det är väl precis samma sak om att tjejer och killar kan vara kompisar. Det funkar alldeles utmärkt och i vissa fall händer det att den ena blir kär i den andra och den andra i den ena eller att den andra inte känner något sådant alls. Men det går ju ändå! Bara man försöker.

Som jag nämnde så har det alltid varit ett stort intresse och engagemang från min sida gällande homosexualitet. Men inte förren jag lärde känna Helene, min underbara häftiga kompis som står för sin läggning började engagemanget på riktigt. Varför ska inte alla kunna stå för sin läggning utan att skämmas? Ska inte alla få vara lyckliga och leva som de själva vill? Om det nu stör er så himla mycket att se två killar eller två tjejer som älskar varandra kan du börja med att sätta dig in i deras situation, tänka vad dom gått igenom för att komma ut i ett, ändå så konservativt samhälle (även då, som tidigare nämnt - kommit långt i utvecklingen). Försök att  förstå den där rädslan av att inte längre vara älskad när man väl bestämt sig för att berätta vem man verkligen är för sina föräldrar och familj.

Om det fortfarande stör dig? Mind your own buisness! Vad rör det just dig om de älskar varandra, vad glad för andras kärlek istället för att störa dig på den.
För kärlek är det finaste som finns.